Därför finns framtiden i Henrik Blinds Jokkmokk

Lär av de gröna som lyckas

Gabriel Liljenström är fristående grön folbildare och föreläsare.

Vi kan kalla det för ett pedagogiskt dilemma eller ett politiskt fiasko. Ett faktum är det likväl: För varje IPCC-rapport som släppts och för varje klimattoppmöte som hållits fortsätter koldioxidhalten i atmosfären att öka. Trots rekordstora gröna investeringar i världen tyder inget på att klimatförändringarna avtar inom loppet av decennier. Jag minns en slogan under klimattoppmötet i Köpenhamn 2009: Max 350 ppm CO2! Idag, fjorton år senare är halten koldioxid i atmosfären 420 ppm.

Även för oss som tror på att våra globala försök att hindra klimatförändringarna spelar roll, måste vi förstå varför gemene man drar slutsatsen att de faktiskt inte gör det. Att klimatpolitiken som har förts inte går att lita på. Och att svaret för de allra flesta därför är att det behövs mindre, inte mer av det man redan nu uppfattar som en misslyckad politik.

Hur mycket alla gröna politiska insatser faktiskt har betytt för att mildra stundens allvar vet vi naturligtvis inte. Det enda vi vet är att det inte på långa vägar räcker. Vi vet också att det kommer dröja mycket länge innan någon ges chansen att kamma hem den enda politiska klimatvinsten som räknas: att kunna säga ”Klimatet är räddat! Vi klarade det!” I ljuset av det kan det vara lättare att också förstå varför gröna partier i världen med några få undantag inte är särskilt stora idag, trots att existensberättigandet för gröna partier aldrig tycks ha varit större. Att Miljöpartiet har opinionssiffror på strax över 4% betyder inte att 96% av befolkningen inte förstår det allvarsamma läget. Det betyder bara att de inte tror att Miljöpartiet kan göra det allvarsamma läget så mycket lättare att hantera. Och vilket allvarsamt läge sen? Det finns ju så många!

Om knappt ett år är det EU-val, och om tre år är det återigen val till riksdag, regioner och kommuner. Det är värt att påminna sig om att ytterst få utom politiker själva tänker på detta. För det allra mesta funderar vanliga medborgare som du och jag på hur vi ska klara dagen som kommer, ibland året, i sällsynta fall: den diffusa framtiden. Vi funderar på vilken skola barnen ska gå på, hur vi ska få ihop till en semesterkassa eller om pensionen kommer räcka för vinterns elräkningar. Även ett år då luften fylls av brandrök eller då skördarna slår fel. Och ju värre konsekvenser klimatförändringarna får desto mindre benägna kommer vi att vara att tänka och agera långsiktigt. Vi är varelser med hjärnor som i huvudsak är designade för att klara av problemen för stunden. Vår förmåga att föreställa oss en avlägsen framtid och planera därefter är en relativt nyförvärvad förmåga, som dessutom kräver goda mentala förutsättningar för genomslag. Det kanske också är skälet till att det ibland tycks framstå som både privilegierat och provocerande att förmedla ett politiskt program om solidaritet med kommande generationers och andra levande arter. ”Men om jag inte ens vet hur jag ska klara nästa hyra utan att bli vräkt då?” sade en småbarnsförälder på en föreläsning jag höll på en folkhögskola. Det var en högst rimlig invändning när jag orerade om hur vi skulle göra världen bättre till 2050.

I valrörelsen 2018 använde Miljöpartiet en slogan som löd ”Klimatet kan inte vänta”. Ponera att Miljöpartiet skulle ha fått ensam majoritet i riksdagen och investerat hisnande 20% av statsbudgeten i gröna klimatinvesteringar, tack vare att väljarna hade trott på budskapet och lagt klimatets framtid i partiets händer. Hur hade vi i så fall motiverat att få bli omvalda 2022? Med största säkerhet inte genom att peka på minskade koldioxidnivåer i atmosfären. Med största sannolikhet hade de varit precis lika höga som idag. Inte heller genom att säga att värmeböljornas, torrårens, skyfallens eller skogsbrändernas tid var förbi. Nej snarare hade vi behövt lyfta allt det andra som vi ville göra eller hade gjort: skapa fler gröna jobb, minska matsvinnet, effektivisera energianvändningen, göra det lättare för lantbrukare att producera mat på ett hållbart sätt, minska gifterna och mikroplasterna i samhället, utsläppen i stadsmiljön, bygga förutsättningar för lokala cirkulära ekonomier, rädda våtmarker och bin, förbjuda kalhyggen och att göra det möjligt för torsken att få leva i Östersjön igen. Men det här är inte vad de flesta tänker på när vi pratar om klimatpolitik. De tänker på storskaliga industriella lösningar, tekniska begrepp som utsläppsrätter och reduktionsplikt och på kostnadsökningar i form av höjda bensin- och dieselpriser. Och så länge det är där vi spelar bollen, kommer vi allt tvingas stå ut med att vara i opinionsmässigt underläge.

En som spelar bollen på en helt annan planhalva är Henrik Blind. För den som mot all förmodan ännu inte vet vem han är, är han kommunalråd i Jokkmokk. Om du googlar på hans hemsida eller följer honom på facebook eller instagram så förstår du genast varför han är något så ovanligt som en folkkär kommunpolitiker – dessutom med epitetet ”miljöpartist”. Vad han än säger och när han än säger det, framstår det som begripligt, angeläget och i högsta grad personligt. Han är dessutom något så ovanligt som en miljöaktivist som i alla lägen kan utstråla tro, hopp, kärlek och förtroende. Inte minst när han är rasande arg och förbannad på att någon skövlat en skog, eller prospekterat en ny gruva. Jag tror inte att en sådan politisk förmåga helt och hållet går att träna upp, men det är i alla fall värt att försöka. Det går dessutom ojämförligt bra för de gröna i Jokkmokk och har gjort så ett bra tag. Henrik talar gärna om att rädda sin närmiljö. Han talar om människor som han inspireras av. Han visar bilder på sina barndoms fjäll och skogar. Han är också fenomenal på att bjuda in människor att delta i sin kärlek för närmiljön och hembygden. Vi har mig veterligen aldrig träffat varandra, aldrig pratat med varandra, men om det är något som jag längtar efter är det att någon gång få hänga med honom en stund och lära mig en bråkdel av vad han kan. Jag kan inte komma på någon som bättre representerar det miljöparti jag för tolv år sedan gick med i, lika bra som Henrik. Han lyckas helt enkelt få Jokkmokk att framstå som platsen som kanske är just den dit allas blickar borde riktas. Helt enkelt: där det finns framtidstro.

Jag tror att Miljöpartiet just nu – när Sverige dras med en opinionsmässig katastrof till regering - har en unik chans att göra en total omdefiniering av hur vi förhåller oss till den värld vi lever i. Vi behöver inte ta in några dyra konsulter för att göra det jobbet. Det räcker bara med att titta på de miljöpartister som gör sitt jobb bättre än de flesta, och lära därav.