Därför ska vi inte alltid lyssna på forskningen
Läs istället de stora filosoferna och engagera er i en förening
Lorentz Tovatt har de senaste 10 åren varit språkrör för Grön Ungdom, sakkunnig på Miljödepartementet och riksdagsledamot. Nu är han student.
Du har garanterat hört det. “Lyssna på forskningen, gör som forskarna säger att vi ska göra”. En ganska vanlig ståndpunkt inom miljörörelsen. Och självklart ska vi göra det, men kanske i mindre utsträckning än vad man först kan tro. Här är varför.
Suktandet efter meritokrati inom klimatfrågan är på många sätt intuitiv och kan framstå oskyldigt. Klimatfrågan har nästan alltid porträtterats som en naturvetenskaplig fråga först och främst, trots att den ju snarare är samhällsvetenskaplig (utan mänskliga samhällen - inga klimatförändringar).
Jag, och många gröna med mig, ställer också upp på den grundläggande tanken att vetenskap alltid ska vara beaktat när ett förslag tas fram. När politiker ska ta fram klimatmål behöver de till exempel vetenskapen för att kunna avgöra ungefär hur mycket CO2 mänskligheten har kvar att förbruka innan vissa typer av extrema klimatförändringar inträffar.
Men jag ställer absolut inte upp på meritokrati som politiskt system. Det är både demokratifientligt och djupt dysfunktionellt. Demokratifientligt eftersom det inte tar hänsyn till att politik i en demokrati är en gemensam process och ett resultat av förhandlingar mellan politiska partier eller mellan samhällsintressen.
Djupt dysfunktionellt eftersom ett meritokratiskt styre varken förstår sig på politik som hantverk, hur samhällen fungerar och hur människor i dessa samhällen verkar tillsammans. Det finns tusentals exempel som kan bevisa denna tes, låt oss ta några få. Forskning visar att människor som är religiösa mår bättre än ateister. Bör vi därför tvinga alla att bli religiösa? Forskning visar att heterosexuella mår bättre än homosexuella. Bör vi därför subventionera omvändelseterapi? Nationalekonomer visar att det effektivaste sättet att minska utsläppen är en global koldioxiskatt. Ska vi därmed strunta i nationella åtaganden? Läkare varnar för att det är hälsoskadligt att dricka mer än två glas vin i veckan. Ska vi därför förbjuda människor att dricka mer än så?
Självklart inte. Vi vill inte tvinga alla att bli religiösa eftersom vi tror på religionsfrihet. Vi vill inte subventionera omvändelseterapi eftersom vi tycker att alla har rätt att älska vem de vill. I båda dessa frågor omfamnar vi mångfald som viktigt för samhället och den enskilde. Vi vill inte invänta en global koldioxidskatt eftersom vi har tillräckligt bra förståelse för samhället för att inse att en sådan ligger långt bort. Vi vill inte förbjuda människor att dricka mer än två glas vin i veckan eftersom vi inser att allt för mycket statligt tvång kan vara farligt för ett samhälle. Vi kanske till och med inser att drickande har positiva effekter som läkarnas mätmetoder inte ser - till exempel att det underlättar våra sociala liv och skapar glädje. På så sätt vägde vi två värden mot varandra.
Jag fetmarkerade vissa nyckelbegrepp i ovanstående stycke för att visa på en poäng som kanske (förhoppningsvis) redan är uppenbar: de absolut flesta politiska frågor avgörs genom ideologiska ställningstaganden - inte genom experters beslut. Mina exempel ovan visar också att denna ordning dessutom är den absolut bästa. Det vore fullkomligt vansinnigt att överlåta sådana beslut till människor vars kompetens absolut inte ligger i att tvingas välja i svåra ideologiska dilemman.
Allt detta visste redan den skotske 1700-talsfilosofen David Hume. Han ligger bakom det som kommit att kallas Humes lag och som går ut på att man inte kan härleda ett “bör” från ett “är”. Det vill säga, bara för att något är på ett visst sätt går det inte att utan särskilda värderande åsikter landa i ett moraliskt ställningstagande. Värderingarna behöver adderas till ekvationen.
Lagen är strikt logisk, men kan på ett utmärkt sätt appliceras på vårt problem med meritokratin. Låt oss ta det ursprungliga exemplet där expertkunskap verkligen behövs - hur mycket CO2 som mänskligheten har kvar att förbruka. Här kan experter ange en siffra per capita. Det är helt enkelt så att varje person har X antal ton kvar att släppa ut. Betyder det då att vi helt enkelt bör fördela återstående ton rakt av per capita? Självklart inte. För innan man kan landa i en sådan slutsats behöver värderingarna ta plats. Vissa har kanske värderingen att andra värden än klimatmässig hållbarhet väger tyngre och kommer då landa i att vi bör fördela på ett sätt så att mänskligheten övertrasserar sin budget. Andra har den enda rimliga värderingen, nämligen att världens länder och individer dels har olika historiskt ansvar för klimatförändringarna och dels har olika ekonomiska muskler att ta sig an utsläppsminskningar och att vi därför bör fördela kvarvarande utsläpp på ett rättvist sätt. Hur en sådan rättvisa ser ut - eller bör se ut - kan ingen naturvetenskap svara på. Det är vår moral och ideologi som ger oss svaret.
Nu när vi vet detta kan vi också landa i slutsatsen att det finns ett gäng samhällsroller och aktiviteter som behöver uppvärderas och ett gäng erfarenheter som det är bra att alla skaffar sig.
Först och främst bör politiker och föreningsaktiva ges högre status. De är experter på vad som är “det rätta”, det vill säga, det ingår i deras roll att väga alternativ mot varandra och landa i en moraliskt rimlig väg, givet sin ideologi. Det är heller inte konstigt eftersom de ägnar mycket av sin tid åt den aktivitet som också behöver uppvärderas - att “vaska fram” rätt ståndpunkt. Det är det som föreningsengagemang i grunden handlar om. Att i sitt distrikt, sin lokalavdelning eller sin krets skriva motioner, tröska dem fram och tillbaka och debattera dem.
Och här har vi den plötsligt, den demokratiska fostran som så många skulle behöva. Det är i ett ständigt meningsutbyte som man på riktigt lär sig förstå samhället och hur man kan förändra det. Denna demokratiska fostran står i skarp kontrast till det vi kan kalla “slacktivism”, slapp internetaktivism. I den senare behöver man inte ta hänsyn till demokratiska normer, man behöver inte tänka på att frågor hänger samman med varandra. Det fungerar utmärkt att bara slänga ur dig en ståndpunkt i en snäv sakfråga utan att behöva tänka på hur den passar in i en helhet, i ett koherent mönster av åsikter som bildar något större än vad som för stunden kan tänkas vara trendigt på twitter. Det är genom att möta meningsfränder (och fiender) och tvingas argumentera för för sin ståndpunkt som riktig politik, baserad på värderingar och ideologi, blir till.
De erfarenheter man behöver samla på sig - bortsett från föreningsengagemang - är en ideologisk och demokratisk fostran genom att läsa sin historia och de stora tänkare som redan gjort grundjobbet. Det är genom att läsa de stora liberala tänkarna - Locke, Hobbes, Mill, m fl - från 1700-talet och framåt som man förstår varför rättigheter faktiskt spelar roll. Det är genom att läsa Marx och Weber som vi förstår människan i samhället och den historiska utvecklingen. Det är genom att läsa Václav Havel och Arne Naess som vi kan förstå varför även gröna bryr sig om människors värde men samtidigt vill omförhandla hennes kontrakt med naturen. Det är genom att läsa Elin Wägner och Simone de Beauvoir som vi kan förstå varför kön, genus, patriarkat och krig hänger ihop. Det är genom att läsa om vår historia som vi kan se att demokratiska normer - rättigheter, friheter, representativitet - varit så viktiga för att bekämpa totalitarianism men också skapa faktisk samhällsförändring.
Så, här kommer min uppmaning till dig som är miljövän: Lyssna på forskningen när det är rätt att lyssna på forskningen. Men lyssna framförallt på de som forskat inom idéernas värld - läs filosoferna och idéhistorikerna. Och engagera dig i ett parti eller en förening. Skriv en motion. Anordna en studiecirkel om ideologi. Det är den enda metod vi har för att på ett demokratiskt och långsiktigt hållbart sätt skapa politik och förändra samhället.
Jag förstår din poäng lite men exemplen är väldigt märkliga. Att se forskning att heterosexuella och religiösa är lyckligare och dra slutsatsen att man ska tvinga folk bli det är djupt ovetenskaplig. Det går inte att dra en slutsats att den formen av tvång gör folk lyckliga, eftersom det finns forskning på att konverteringsterapi inte funkar och får människor att må dåligt.