Demokratin vilar på en gemensam kunskap
Eva Svedling om hur det klimatpolitiska ramverket raseras.
Eva Svedling var statssekreterare på Miljödepartementet när det klimatpolitiska ramverket skrevs fram och beslutades.
FNs klimatpanel IPCC konstaterar i sin senaste rapport att politikens chans att säkerställa planetens överlevnad snart är försutten. Priset för passivitet kan bli oöverskådligt mänskligt lidande och enorma samhällskostnader, särskilt i fattiga delar av världen. Veckan därpå beskrev Klimatpolitiska rådet hur Sverige förlorat styrfarten. Regeringen väljer en politik som ökar utsläppen men beskriver den som ett rimligt svar på de klimatutmaningar vi står inför. Det hindrar inte bara ekonomisk utveckling, rättvisa och omställning, det är ett direkt hot mot vår demokrati. Vår gemensamma grund krackelerar, vetenskap behandlas som åsikter och desinformation som fakta. Den kunskap och de utgångspunkter vi kommit överens om sätts ur spel. Så om det känns som att det gungar rejält under fötterna är det inte så konstigt. Vi lever i en brytningstid.
Enligt IPPC leder dagens samlade politik till en uppvärmning på 3 grader eller mer. Kostnaderna för människor, ekonomier och miljö går knappt att föreställa sig. Ju längre politiken fortsätter att agera kortsiktigt, desto dyrare blir den långsiktiga notan. Klimatförändringarna påverkar samtliga ekosystem negativt. Värmeböljor medför allvarliga hälsorisker, inte minst för äldre. Stormar och skyfallsregn vållar årligen stora skador. Utdragen torka har starkt negativa effekter på bland annat livsmedelsproduktion, vattentillgång, transporter och energiproduktion. Fattiga samhällen i syd har redan drabbats hårdast. Men även i delar av Europa är konsekvenserna av klimatförändringarna mycket negativa. De uteblivna regnen i Italien och Spanien är tydliga exempel.
Grunderna för svensk klimatpolitik har under lång tid byggt på samarbete mellan partierna. I Miljömålsberedningen förhandlades en gemensam klimatpolitisk plattform fram som alla eller nästan alla partier kunnat stå bakom. I fråga efter fråga har sedan detta konkretiserats till praktiska reformer i bred enighet. Partierna har kunnat gå till val på den enigheten. Vår demokrati vilar på att den politik partierna utlovar i valrörelser också upprätthålls. Den regering vi nu har sätter istället den gemensamma förståelsen ur spel genom att snabbt backa från stora delar av klimatpolitikens målstruktur. Politiken de tidigare stått bakom och stått upp för beskrivs nu som valbar, alltför ambitiös och svår att uppnå. Det gäller särskilt för sektorsmålet för transporter till 2030 - som enligt Miljömålsberedningens rapport från 2016 är helt avgörande för att nå nettonoll-utsläpp till 2045.
Parallellt kommer en rad uttalanden från regeringsunderlaget SD om att det inte alls är nödvändigt eller ens viktigt att nå klimatmålen. Klimatproblemet utmålas som överdrivet och de som driver på för snabba åtgärder som alarmister. Budskapet är dessutom att Sverige är så litet att våra utsläpp inte spelar någon roll. Från regeringen möter detta mycket lite eller inget mothugg alls. Det etableras som en sanning på Ulf Kristerssons sida i politiken.
Det tycks mig som att det på regeringskansliet redan förs samtal om hur instruktionerna till det Klimatpolitiska rådet kan förändras. Det skulle i så fall innebära att regeringspartierna bryter den blocköverskridande överenskommelse som Miljömålsberedningen slöt i juni 2016. Inte bara river de då upp beslut de själva stått bakom, utan de antar en ny ståndpunkt som inte varit känd eller åtminstone inte redovisad tidigare och som regeringens väljarna därmed inte haft möjlighet att ta ställning till. Enigheten om det klimatpolitiska ramverket har under de år som gått dessutom ofta lyfts fram som en stor styrka. Inte minst har det banat vägen för långsiktighet och förutsägbarhet i klimatpolitiken. Det handlar inte bara om klimatmålen utan även om hur politiken ska styras - klimatlagen - och följas upp - av det klimatpolitiska rådet. Rivs ramverket, raseras även enigheten och med den vår gemensamma grund.
Sverige har legat i framkant i klimatarbetet och dessutom med bred enighet i riksdagen. Det kan nu monteras ner. Resultatet blir fritt spelrum för kortsiktighet och populism i klimatpolitiken. Inte bara klimatomställningen hotas i sina grundvalar, utan respekten för gemensamma utgångspunkter, demokratiska processer och politiskt hantverk, överenskommelser som säkrats genom kompromisser och brett stöd. Själva fundamenten för samhällsbygget ifrågasätts. Vår demokrati.
I en polariserad värld är det tomt i mitten. Det är där vi måste samlas. Det liberala, fria och öppna samhället försvaras från mitten. Det är där vi måste komma överens. Miljöpartiet har ett särskilt ansvar att ta strid för att klimatarbetet fortsatt ska utgå från breda överenskommelser och vetenskaplig grund. 4 punkter ser jag som särskilt viktiga att Miljöpartiet står upp för:
1. Stå upp för klimatlagen och håll populismen borta från klimatpolitiken. Desinformationen ökar och klimatområdet har blivit en arena för partipolitiska konflikter. Det motverkar den nödvändiga omställningen av samhället. Miljöpartiet måste med emfas kräva att Sveriges politiker står fast vid de blocköverskridande överenskommelser som väljarna hade som utgångspunkt när de gick till valurnorna. Miljöpartiet bör också arbeta för att även framtida åtgärder ska utgå ifrån breda överenskommelser.
2. Bygga folklig acceptans för omställningen. IPCC understryker tydligare än tidigare att omställningen måste vara rättvis och legitim, inte minst viktigt när vi nu går in i en lågkonjunktur. Miljöpartiet måste utveckla politik i dialog och visa hur människor kan ges möjlighet att vara delaktiga och hur folkbildning ökar medvetenheten och bygger sammanhållning. Tillsammans måste vi skapa trygghet vid samhällsförändringar.
3. Säkra tillräckliga klimatinvesteringar. Stora investeringar behövs som nyttiggör tillgångar i form av arbetskraft, råvaror, energi, teknik, kunskap och innovationsförmåga. Miljöpartiet måste vara rösten som står upp för att dessa investeringar måste bli av.
4. Öka klimatbiståndet för att säkerställa omställningen i världens fattigaste länder. Sverige borde kunna gå före och avskriva skulder samt skala upp stödet för investeringar i sol och vind. Att i solidaritet hjälpa andra länder att stärka sitt klimatarbete är självklart positivt och behövs, i verkligheten. Inte som argument att inte vidta åtgärder på hemmaplan.