Det är inte organisationen – det är politiken

Tre ståndpunkter Miljöpartiet behöver våga förändra

Johan Schiff är medlem i Miljöpartiet sedan mer än 20 år, och har både suttit i partistyrelsen och jobbat på riksdagskansliet. Nu jobbar han med demokratiprojekt ihop med svenska föreningar och folkrörelser genom projektet VoteIT.

Som många andra partier har Miljöpartiet en tendens att fokusera på organisationsfrågor när det går dåligt. Vi letar efter felet överallt, utom i det väljarna faktiskt har att ta ställning till – politiken. Det är en dålig ryggmärgsreflex, som dessutom antyder ett visst väljarförakt. En bättre reaktion vore att göra upp ordentligt med politik som vi till och med själva borde känna skaver.

Hur vi människor rent psykologiskt skapar vår modell av världen har politiska implikationer. Det är ett faktum att vi har ganska lätt att skapa oss en första åsikt om hur något är, utifrån alldeles för lite information. Det är också ett faktum att vi har en hel uppsättning med olika tankeprocesser som kickar in för att försvara vår åsikt när vi ställs inför fakta som utmanar den. Därför går det snabbt för oss att skaffa oss åsikter där vi inte hade någon, men tar lång tid att ändra åsikt.

Jag skriver detta för att min egen resa i partipolitiken varit så färgad av den problematiken. Även om jag uppfattar mig som en rätt så kritiskt tänkande person köpte jag snabbt alla åsikter jag uppfattade i linje med grön ideologi, och blev snabbt motsträvig när någon ville ändra partiets politik på något avgörande sätt. Det var alltid de andra som inte hade förstått. Men det är ganska många år sedan jag gick med nu, och jag är inte längre så säker på att de andra inte förstått. Jag tror att många sympatiserar med Miljöpartiets övergripande prioriteringar, och många opinionsundersökningar stödjer också den tanken, men jag tror också att det finns frågor där folk på goda skäl ser ett hinder för att rösta grönt.

Det är lätt att förstå varför Miljöpartiets ledning gång på gång förklarar svagt opinionsstöd med att ”vi inte lyckats förklara”. Andra förklaringar verkar nästan alltid sämre. Att det är fel på väljarna är en helt ohållbar slutsats i en demokrati. Att det skulle vara medierna som rapporterat fel är i princip lika otänkbart. Att det är fel på partiets politik är nästan omöjligt för dem att säga – deras uppgift är bokstavligen att försöka genomföra just den politiken.

Lustigt nog föregicks Miljöpartiets mest framgångsrika period av en medlemsomröstning om EU-medlemskapet och en ny partilinje. Det är inte på något sätt ett bevis på orsak och verkan (en ensam datapunkt är en svag statistisk grund), men det bevisar att det knappast behöver vara ett politiskt sänke att göra upp med en politik som länge varit starkt förknippad med partiet.

Mer oroväckande är att det verkar vara så många i partiet utanför partiledningen som pekar på problem med hur vi organiserar oss, och så få som pekar på var vi hamnat snett politiskt. Folk vill gärna peka på språkrörsmodellen, partinamnet, ”berättelsen”, maktambitionerna, bristen på maktambitioner, för mycket/lite fokus på gröna framsteg, etc. Det finns en diskussion att ha där, men det finns också ett idiotförklarande av väljarkåren – som att de baserar sina val bara på det mest ytliga. Jag vet inte hur det är med er andra, men det är inte de sakerna jag mött när jag pratat politik med vänner eller potentiella väljare. Möjligtvis vilka personer som företräder, men knappast vad de har för titel.

Jag tror det finns ett antal frågor där det finns goda skäl att misstro Miljöpartiet som ett parti som kan sköta om landet. Låt mig ge tre exempel.

1. Vurmandet för ”alternativmedicin”

Låt oss vara tydliga. För att något ska kallas medicin behöver det ha en bevisad effekt. Kan du inte bevisa att det gör något mer än placebo är det inte medicin. Eftersom det inkluderar växtbaserad medicin finns det ingen som helst användning för ordet alternativmedicin. Antingen är det medicin, eller så är det mat (eller möjligen oätligt). Det här tror jag egentligen att nästan alla miljöpartister håller med om. Problemet här är att Miljöpartiets historia på området fortfarande väcker mycket ont blod. Stödet till Vidarkliniken, som senare visade sig varit inblandade i vaccinmotstånd som lett till mässlingsutbrott, har gjort att Miljöpartiets trovärdighet i sjukvårdsfrågor fortfarande är allvarligt skadat. Även om partiet sakta rört sig bort från den retorik som en gång var har många väljare aldrig uppfattat ett avståndstagande från gamla misstag.

2. Inställningen till GMO

Det är få områden där kunskapen rört sig så snabbt framåt som när det gäller genforskning. Det är värt att säga att även Jennifer Doudna, som tillsammans med Emmanuelle Charpentier fick Nobelpriset i kemi för upptäckten av gensaxen, är tydlig med att genteknik på vissa områden ska användas med väldig försiktighet, om alls. Men när det kommer till GMO för växtförädling har Miljöpartiet, tillsammans med en bredare grön rörelse, hamnat allt längre från verkligheten.

I partiprogrammet från 2013 kan vi lite kryptiskt läsa att GMO ”[…] för med sig nya typer av risker”, men får ingen förklaring av vad de riskerna är. Vi människor har förädlat växter i minst 10 000 år. Att vi tack vare de senaste årtiondenas otroliga framsteg skulle kunna välja att göra det med precision är inte en utökad risk – växterna beter sig inte annorlunda beroende på hur deras DNA uppstått. För mig vekar ställningstagandet ha sin grund i att det nya känns ”onaturligt” och artificiellt. När Miljöpartiet bildades var kunskapsläget ett annat, men år 2023 framstår det mest kunskapsfientligt att hålla fast vid det gröna GMO-motståndet.

3. Matsäkerheten

Vi lever i en värld med åtta miljarder människor, och vi blir fler och fler. Det som möjliggjort att föda alla dessa människor är den ”gröna revolution” som skedde efter andra världskriget, i form av tekniska språng som känns långt från en miljöpartistisk önskedröm. Mekanisering, konstgödsel, bekämpningsmedel och övergång till monokulturer med nyutvecklade grödor. Och ja, mycket av det känns ohållbart.

Problemet är att det är naivt att låtsas som att det finns en enkel väg tillbaka. Idén att vi globalt snabbt ska kunna utöka ekologisk odling utan konstgödsel eller bekämpningsmedel, men utan att äventyra matsäkerheten i världen, framstår lätt som ett privilegierat perspektiv.

Låt mig vara tydlig: Jag har inte problem med visionen. Jag tror också att vi behöver röra oss mot ett hållbarare jordbruk, med mindre bekämpningsmedel och monokulturer. Det jag har problem med är hur vi misslyckas att förklara vägen från dagens jordbruk till det vi beskriver, i en allt mer tätbefolkad värld.

Jag tror att det här är frågor där Miljöpartiet behöver bryta med sitt tidiga arv. När jag läser senare texter från partiet om de här frågorna syns små försök att förflytta positionerna till något mer modernt, men på ett sätt som ska göra så lite ont som möjligt. Istället för att rycka plåstret låter vi det sitta kvar tills det ramlar av sig själv. Men kanske är det just att rycka plåstret vi behöver.

Vi kommer alltid ha vår historia, och det är en historia att vara stolta över. Men jag tror vi behöver bli modigare när det kommer till att göra upp med de delar av historien där vi hamnade fel.

Att döpa om partiet och byta språkrör mot partiledare kanske känns som att rycka ett plåster det också, men jag är rädd att den berättelsen handlar om ett nervöst parti som vill bli som de andra. Om vi vill skapa berättelsen om att parti med självförtroende tror jag att vi ska vara de som tittar kritiskt på våra egna idéer, och försöka landa i något som folk faktiskt kan tycka är realistiskt.