Anders Schröder har varit medlem i partiet sen 2006. Mandatperioden 2014 – 2018 satt han i riksdagen för partiets räkning och var partiets talesperson i försvarspolitiska frågor.
Åtminstone de senaste åtta åren har Miljöpartiet varit upptaget av en övergripande fråga: Varför går det så dåligt? Den marginella ökningen för partiet i valet 2022 jämfört med valet 2018 förtar inte det faktum att vi fortsätter att balansera på spärren. Utan stödröster är det mycket möjligt att vi hade missat 4-procentspärren, något som också kan förklara varför vi försvagades ytterligare på den kommunala nivån, där benägenheten att stödrösta är mycket lägre.
Det hör till sakens natur att när olika personer i partiet ska försöka svara på varför Miljöpartiet underpresterar i opinionen så vänder sig vederbörande oftast till sina personliga käpphästar, positioner som de alltid tyckt att MP borde driva. Vissa har velat att Miljöpartiet endast skulle fokusera på klimatet, andra har krävt att vi driver radikala förslag som medborgarlön eller pratar om att stoppa tillväxten. Vissa vill att vi ska gå åt vänster, andra vill att vi ska gå åt höger. Vissa av dessa förslag har också provats de senaste åren, men hittills utan framgång.
Att vi låg lågt i mätningarna när vi satt i regering kanske inte var så märkligt, vi var tvungna att stå upp för många svåra kompromisser och partiet hamnade dessutom i en rad skandaler kopplade till olika företrädare. Förhoppningen hos många när partiet lämnade regeringen i slutet av 2021 var att detta skulle gynna partiet. Så blev det dock inte. Väljarna belönade oss inte för att vi lämnade regeringen, i stället växte Socialdemokraterna, en trend som också har fortsatt efter valet 2022 när vi fortsatt sitter i opposition. Partiets svaghet kan alltså inte kopplas till vår roll som regerings- eller oppositionsparti.
Uppenbarligen har partiet ännu inte lyckats hitta svaret på hur vi lockar tillbaka väljare. Jag ska inte låtsas som att jag sitter på hela förklaringen, men med 16 års erfarenhet av det här partiet på olika nivåer så tror jag mig ändå ha observerat en potentiell förklaring. Nämligen att när vi utformar politik så gör vi det inte alltid med syftet att vinna väljare, utan för att tillfredsställa våra aktiva medlemmar.
Låt mig utveckla detta. Ett parti består som bekant av sina medlemmar. Miljöpartiet hade efter förra valet 14 778 medlemmar, och vi fick 329 242 röster i riksdagsvalet. Antalet miljöpartistiska väljare var alltså mer än 20 gånger så stort som Miljöpartiets medlemskår. Av antalet medlemmar så är det dessutom bara ett fåtal som är aktiva, det vill säga går på möten, deltar i interna diskussioner på nätet, eller på andra sätt gör sin röst hörd. Om vi är generösa så kan vi tänka oss att antalet aktiva medlemmar är så högt som en femtedel av den totala medlemskåren. Det innebär i så fall att för varje aktiv medlem i Miljöpartiet så finns det 100 väljare.
Antalet aktiva medlemmar är alltså försvinnande litet jämfört med antalet väljare, trots våra låga väljarantal. Min erfarenhet från att ha jobbat högt upp i partiet är dock att vad de aktiva medlemmarna i partiet tycker värderas långt högre av många i partiets ledning än vad våra väljare och potentiella väljare tycker. Skälen till detta kan vara flera. Dels kanske vissa tror att våra väljare och våra aktiva medlemmar tycker likadant, och att lyssna på de aktiva medlemmarna där är detsamma som att lyssna på väljarna. Så är det dock inte, partiets väljare kan ibland ha åsikter eller andra prioriteringar än de aktiva medlemmarna. Ett tydligt exempel från min tid som försvarspolitisk talesperson mandatperioden 2014-2018 är att Göteborgs universitet då kom ut med en studie som visade att en majoritet av MP:s väljare var positiva till ökad finansiering till försvaret, samtidigt som alla såna förslag möttes av massivt motstånd internt, ofta med hänvisning till att detta inte var populärt hos medlemmarna.
En annan möjlig förklaring till att en partiledning kan vilja ta överdriven hänsyn till de aktiva medlemmarna är egenintresset. De aktiva medlemmarna är den avgörande kraft som påverkar vilka politiker som hamnar högst upp på partiets listor, och därmed har klart bäst chans att få olika attraktiva uppdrag. Det finns därför all anledning för partiledningen att hålla sig på god fot med de aktiva medlemmarna. Om de aktiva medlemmarna känner sig ignorerade har de dessutom ofta möjlighet att göra sin röst hörd medialt, vilket kan leda till dålig publicitet för partiet. Ännu ett skäl att inte reta upp medlemsbasen.
En tredje förklaring kan vara att Miljöpartiet av ideologiska skäl vill vara ett medlemsfokuserat parti. Vi vill att gräsrötter ska engagera sig i den interna demokratin och bidra till att utveckla vår politik. Därför har partiet ofta legat i framkant när det gäller saker som medlemsomröstningar eller internt förankringsarbete. På många sätt är detta något positivt och eftersträvansvärt. Samtidigt måste vi komma ihåg att vi som aktiva medlemmar inte är helt representativa för väljarkåren. Om vi vill få fler väljare måste vårt fokus när vi utformar politik vara just på våra väljare och våra potentiella väljare. En kulturförändring inom partiet, där både gräsrötter och partiledning i högre grad vågar sätta väljarna i centrum för vår politikutveckling vore ett första steg i resan mot ett större miljöparti.