Peter Bodach Söderström var medlem i Miljöpartiet i över trettio år. Han var bland annat med och startade upp Grön Ungdom.
Låt oss börja med det positiva. Undersökningar har visat att omkring tjugo procent av väljarna kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet. Eller åtminstone på ett grönt parti. Frågor som traditionellt sett brukade vara gröna - miljö, demokrati och kultur - har troligen ett långt större intresse än så.
Så grunden är grön. Det negativa i sammanhanget är den bistra verkligheten: Miljöpartiet ligger stadigt kring fyra procent, och vore det inte för stödröster kan siffran vara så låg som 2,7 - 2,9%.
Orsaken till detta är väl känd: Medan miljöpartiets ledning lutat åt höger så lutar de gröna väljarna lika stadig åt vänster. De 2,7% som de gröna lockar idag är helt enkelt högerväljare eller de som åtminstone står ut med grön högerpolitik. De gröna vänsterväljarna har i stort sett lämnat partiet.
Men låt oss fortsätta den positiva inledningen: hur ska Miljöpartiet göra för att locka tillbaka de som lämnat?
För att kunna göra en korrekt analys så måste man först förstå en väldigt viktig grund. Nämligen detta: När vi talar om gröna vänsterväljare så menar vi inte socialister.
Det finns en myt om att miljöpartiet skulle vara en slags gröna kommunister. En fortsättning på sextio och sjuttiotalets röda småpartier. Inget kunde vara mer felaktigt. Miljöpartiet startades inte av folk från vänstern, utan av folk som i stor utsträckning undvikit vänstern. På sjuttiotalet var alternativrörelsen stor, med miljövänner, musikgrupper, teatersällskap och så vidare. Många av de aktiva i dessa grupper var långhåriga, men långt ifrån alla var kommunister. Tvärtom fanns det en stor misstänksamhet mot kommunistpartierna och deras dogmatism och demokratiförakt. Miljöpartiet startades inte av gamla kommunister utan av folk som varit aktiva i den alternativa kulturen på sjuttiotalet men undvikit kommunisterna. Man såg de röda småpartierna som dåliga exempel, och det var därför den interna demokratin betonades så starkt i miljöpartiets ungdom.
Vet man inte detta är Miljöpartiet omöjliga att förstå.
När vi pratar om ”gröna vänsterväljare” så pratar vi alltså inte om socialister, utan om ett slags socialliberala miljövänner. Det är den gruppen som burit upp Miljöpartiet, och det är den gruppen man nu i stor utsträckning har förlorat.
Om Miljöpartiet menar allvar med att vinna tillbaka sina vänsterväljare så måste man först lägga ner lite möda på att förstå den här gruppen. Det är en väldigt stor grupp, så det borde vara värt besväret.
Om vi ska illustrera skillnaden mellan den högerpolitik som Miljöpartiet de facto drivit och den socialliberala ”vänsterfalangen” som lämnat så är synen på friskolorna ett bra exempel. När friskolereformen drevs igenom var de flesta i Miljöpartiet positiva. Men den positiva synen kom från två helt olika håll. Medan de socialliberala gröna såg reformen som något som skulle gynna eleverna genom ett bredare utbud så såg partiledningen i mycket reformen som ett sätt att garantera företag friheten att driva skolor. Den här skillnaden i synsätt var inte uppenbar till en början, men i takt med utvecklingen skapades en spricka i partiet.
Fyra saker fick friskolereformen att bli obehaglig. För det första började de stora koncernerna systematiskt manövrera ut - eller krossa - många av de små alternativen. När kommunala skolor såldes ut hade de stora aktörerna ofta en ojuste fördel. Det andra som hände var att koncernerna började fuska med undervisningen. Kunde man tjäna pengar på att strunta i böcker eller lärare gjorde man det. Det tredje som hände var att skolföretagen började fuska med betygen. Varför bry sig om undervisningen när man kan sätta bra betyg på undermåliga insatser? Och till sist började det rinna pengar ur systemet. Skolkoncerner som inte skötte undervisningen kunde ändå plocka ut miljonvinster.
Det var här som sprickan mellan höger och vänster inom Miljöpartiet blev uppenbar. Medan de socialliberala miljöpartisterna oroade sig över konsekvenserna för eleverna verkade den gröna partiledningen vara nöjd med att företagen trivdes. För miljöpartiets partiledning var ju företagens frihet det viktiga i friskolereformen och intern kritik möttes tyvärr ofta med hån och avfärdanden. Kritiker fick höra att de inte skulle ”svartmåla skolkoncernerna” och att miljöpartister måste lära sig att lita på näringslivet.
Samma spricka dök upp igen i synen på exempelvis kultur, bostäder och sjukvård. Å ena sidan en partiledning som gillade marknadslösningar och ekonomiska styrmedel och å andra sidan medlemmar och väljare som oroade sig över växande sociala klyftor och en allt orättvisare vård, skola och omsorg.
Det var - och är - en gigantisk spricka. Den borde gå att övervinna, men då måste den partiledningen vara beredd att kompromissa någon gång ibland. Man måste vara beredd att driva även socialliberala frågor, man måste vara beredd att anställa fler socialliberala gröna på kanslierna och man måste släppa fram även socialliberala kandidater på listorna.
Det är - som jag skrev tidigare - troligen värt besväret. Det är inte bara miljöpartiet som tappat sina ”vänsterväljare”. I takt med att Sverigedemokraterna blir starkare på högerkanten känner sig allt fler socialliberala väljare hemlösa. Dessa väljare letar inte bara efter ett parti som är emot rasister, de letar också efter ett parti som bryr sig om det sociala kontraktet. Efter ett parti som slåss både för kultur, miljö och för fattiga. Jag tror att Miljöpartiet skulle kunna vara det partiet.