Grön strategi för valvinst bredare än vi inser

Dags att bredda vår strategiska diskussion bortom enskilda sakfrågor

Magda Rasmusson är tidigare språkrör för Grön Ungdom, riksdagsledamot och politiskt sakkunnig i Regeringskansliet. Hon leder även Cogitoakademin som är en spetsutbildning för unga gröna och jobbar till vardags som strategisk rådgivare.

Debatten om huruvida Miljöpartiet borde prioritera klimat eller bredda sig till andra områden har pågått i många år, och har alltför länge reducerat vår syn på strategi till vilka sakfrågor vi ska driva. Det är dags att inkludera fler avvägningar i den strategiska diskussionen.

Miljöpartiet behöver en strategi som svarar på frågan hur partiet ska kunna öka i väljarstöd för att lyckas genomdriva politisk förändring. En ordentlig strategi är en kompass som styr våra beslut och överväganden i den ofta kaotiska politiska vardagen. Syftet är att ge väljare och partimedlemmar en tydlig uppfattning av vad Miljöpartiet står för och övertyga om att vi är rätt parti för dem.

Men alldeles för ofta tycker jag att vi begränsar den strategiska diskussionen till att peka ut specifika sakfrågor Miljöpartiet borde fokusera på, och hur många vi mäktar med. Det är visserligen en del av politisk strategi, men det kommer aldrig att räcka för att förändra människors syn på vårt parti. I stället handlar strategi till stor del om positionering i förhållande till andra partier, hur vi interagerar med vår omvärld och i slutändan hur vi framstår mot väljare.

För att bredda perspektivet så kommer här ett antal strategiska inriktningar som jag vill föra in  i diskussionen. Poängen är inte framför allt att med säkerhet slå fast att just dessa ska ingå i Miljöpartiets strategi, även om jag tror att de är kloka, utan att ge exempel på andra utgångpunkter för oss att ta ställning till än vilka sakfrågor vi ska driva.

1. Ta den mest ambitiösa positionen i miljö- och klimatfrågor och flytta konfliktlinjen hit. Det räcker inte att säga att vi ska prioritera klimat över andra frågor, vi måste sätta oss i relation till de andra partierna och envist jobba för att flytta den politiska konfliktlinjen hit och att se till att väljarna uppfattar att vi tar miljö och klimat på störst allvar. I praktiken hade en sådan strategisk avvägning inneburit att det hade varit Miljöpartiet som initierat, eller i alla fall snabbt ställt sig bakom, hot om misstroendevotum mot klimatministern som Centerpartiet lagt fram, även om det eventuellt fanns sakliga skäl för att inte göra det.

Jag uppfattar att vi i sådana avvägningar lätt hamnar i att ta lite väl mycket ansvar för alla möjliga konsekvenser som kan uppstå, samtidigt som den politiska debatten rusar vidare. Risken är att vårt beslut blir svårt att förstå för väljare och medlemmar, när våra resonemang inte får utrymme.

2. Utmana regeringen i aktuella frågor. En viktig uppgift för oppositionen är att kritisera regeringen där det gör ont. Det är bra för demokratin, eftersom makten alltid känner att den granskas, och det är även det lättaste sättet att nå ut i debatten i opposition. Därför bör vi ta alla chanser till att kritisera regeringen utifrån var debatten befinner sig, oavsett om det är gängkriminalitet, nedskärningar i välfärden eller ett havererat friskolesystem.

Det här är alltså inte en tydlig prioritering av en viss sakfråga. Vi har så pass mycket politik att vi snabbt bör kunna göra utspel baserat på vad vi redan har. Det handlar inte heller alltid om att ha en 100 procent utvecklad policy, utan om att vara snabbfotad och använda aktuella händelser till att säga att regeringen har misslyckats med samhällsproblemen (och det kommer de tyvärr att göra). Jag tror att en sådan strategi gör oss mer relevanta i väljarnas ögon än om vi ägnar mycket energi och kraft på en specifik politisk sakfråga, som kan vara viktig eller oviktig valåret 2026.

3. Ingå i regering senast efter valet 2026. Jag är osäker på vad vår maktpolitiska strategi är idag och tror att det behöver vara tydligt mot väljarna. Det påverkar också vårt arbete. Om vi väljer att tydligt ta sikte på regeringsmakten igen kan det till exempel innebära att vi gör utspel eller syns med de partier vi vill regera ihop med och att vi bygger fler personliga relationer mellan partierna för att underlätta ett maktövertagande. Denna strategi har varit betydligt tydligare på högersidan och jag tror att de har gynnats av att deras partiföreträdare ser ut att gilla varandra.

4. Göra upp med triggers. Vi är idag ett impopulärt parti. Vi kan utveckla hur mycket politik som helst, men om vi inte lyckas ändra folks inställning – ja, magkänsla! – till oss så kommer vi inte öka vårt förtroende. Ett första steg vore att bli mer nyfikna på hur potentiella väljare uppfattar oss och vad i vår retorik, politik och utstrålning som gör att de backar undan. Det kan handla om ordval, kläder eller en politisk sakfråga. Varför inte jobba med regelbundna fokusgrupper? Och gärna komplettera med opinionsundersökningar. Sedan måste vi också låta detta påverka oss och jobba uthålligt – i hela partiet – för att ta bort triggers. Här kan vi inspireras av hur Fredrik Reinfeldt omprövade Moderaternas motstånd mot LAS och startade en diskussion om hur så ytliga saker som pärlhalsband och seglarskor faktiskt kan stöta bort väljare. De jobbade alltså med både politik och partikultur för att lyckas locka den breda massan.

Det här var några exempel på vad en strategisk diskussion bör innehålla.. Det finns såklart många fler: som vilka partier vi helst söker konflikt med, vilka vi inte bryr oss om, om vi ska vara radikala eller pragmatiska, hur långt till vänster eller höger vi bör ligga och så vidare. Punkterna ska dock inte vara för många, då förlorar de sin styrande effekt och risken för målkonflikter dem emellan blir större. Även med få punkter behöver sådana lösas om de uppstår. Det är ett jobb för partiledningen.

Först när vi har en förankrad och tydlig strategi - och dessutom vågar låta oss styras av den - tror jag att Miljöpartiet har chans att bli en kraft att räkna med.