Låt oss prata ekologisk skuldsanering

Om utrymmet för visioner och behovet av tydlighet i en tid av kris

Emanuel Hort är gruppledare för Miljöpartiet i Gävle och har olika uppdrag i lokalpolitiken. Emanuel ingick i styrgruppen för politikutvecklingsprojektet social rättvisa och var Gävleborgs riksdagskandidat i valet 2022. Han har tidigare varit nationell samordnare för länsstyrelsernas uppdrag avseende mottagande av ensamkommande barn och unga och jobbar nu som socialsekreterare på socialtjänsten i Gävle.

Sedan utgången av valet i höstas fastställdes för ganska precis ett år sedan är det lätt att konstatera att vi befinner oss i ett nytt politiskt landskap, som vi förvisso sett konturerna av redan innan. Valrörelsen präglades både av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och kraftigt ökade energipriser. Miljö- och klimat stod återigen långt nere på dagordningen och få partier hade något intresse av att lyfta dem heller.

Tyvärr kan vi bara konstatera att vi misslyckats med att vinna brett stöd för vår politik och det finns all anledning att fundera över vad vi kan göra annorlunda framåt, i den politiska kontext som vi befinner oss i nu och under de närmaste åren. Så var befinner vi oss nu, som samhälle?

Vi har relativt nyligen tagit oss igenom en pandemi, vi har ett pågående invasionskrig i Europa och vi har genom vår NATO-ansökan bundit upp oss vid en långsiktig militär upprustning av Sverige. För oss småbarnsföräldrar är det idag en realitet att våra barn kan behöva göra värnplikt i en försvarsmakt underställd NATO. På det har vi en inflation och ett ekonomiskt läge som i frånvaro av statligt ansvarstagande ställer kommunerna inför troliga nedskärningar i välfärden i närtid.

Sverige har också för första gången i modern tid en regering med en politisk agenda som utöver att spä på klyftorna i samhället också har direkt auktoritära inslag. Vi har en pågående närvaro av oerhört grov organiserad brottslighet i en omfattning som får andra länder att höja på ögonbrynen, och som tas som intäkt för att motivera den ena repressiva åtgärden efter den andra. Tonen i samhällsdebatten är allvarlig, för att inte säga ödesmättad. Det är en på många sätt svår utgångspunkt för att få gehör för grön politik. Svår, men inte omöjlig.

Både pandemin och NATO-processen har visat att det finns en beredskap i samhället för genomgripande förändringar och för att på kollektiv nivå ställa om mentalt till ett förändrat verklighetsläge. Ingen av dessa stora förändringsprocesser verkar ha upplevts som ”radikala” av den breda allmänheten, trots att framförallt åtgärder som vidtogs under pandemin var på många sätt genomgripande. På samma sätt har jag aldrig hört någon tala om dåvarande S-regeringens hantering av den ekonomiska krisen under 90-talet som ”radikal”, utan snarare som en form av nödvändig sanering av ekonomin.

Större projekt för att ställa om ekonomin i samhället brukar ofta benämnas som ”strukturomvandlingar” - ett torrt begrepp som ger bilden av att detta är någonting som genomförs av ren nödvändighet snarare än av ideologisk övertygelse. Ett begrepp som andas förvaltning och verklighetsanpassning snarare än politisk vision. Någonstans här tror jag det kan finnas en kommunikativ väg framåt för vår miljö- och klimatpolitik. Mindre visionär, och mer krass.

Vi får nog acceptera att de flesta människor i samhället sannolikt inte är tycker att en ekonomi inom planetens gränser verkar särskilt lockande, med den begränsning av vårt miljömässiga konsumtionsutrymme som det på ett eller annat sätt innebär. Men jag tror att många ändå kan vara beredda att ställa upp på en sådan strukturomvandling eller ekologisk skuldsanering om de kan känna att den av krassa skäl är helt nödvändig.

Här har vi möjlighet att vara det parti som pratar klarspråk om hur ekologiskt ohållbart samhället är och den tuffa omställning som krävs. Här finns det möjlighet att hitta en retorisk linje som både går i linje med stora delar av dagens miljörörelse och samtidigt knyter an till en etablerad retorisk linje inom finanspolitiken att stå för en stram linje vad gäller att hushålla med allas våra gemensamma resurser i sann rikshushållaranda.

I ett läge när Parisavtalets mål framstår som i det närmaste överspelade och den politiska utveckling i Sverige går åt helt fel håll är det svårt att med trovärdighet måla upp ett visionärt scenario om ett grönt samhälle där vi lyckats ”rädda” miljön och klimatet. Tyvärr. Men att så sakligt som möjligt stå upp för behovet av en stram men nödvändig hushållning för att undvika de värsta scenarierna och klokt förvalta vad som återstår av naturens resurser, det har vi möjlighet att kommunicera med trovärdighet. Inte med förslag om förbud eller regleringar på individnivå, men genom att föra en politik som ser till att en gång för alla förpassa fossil verksamhet till historien - en politik som vi till stora delar har redan idag.

Självklart behöver vi också kunna prata mer visionärt om vilket samhälle vi vill se. Vi måste ha ett tydligt svar på vad vi faktiskt har att erbjuda människor i detta ekologiskt hållbara samhälle som vi ser framför oss. Som jag ser det har vi mycket att erbjuda.

Vi kan erbjuda ett mer jämlikt samhälle där vi satsar ordentligt på socialtjänst, utbildning och arbetsmarknadspolitik för att alla ska med - på riktigt. Ett samhälle där det är enklare att växa upp och hitta sin plats för att det finns ett levande utbud av fritidsaktiviteter och närvarande vuxna som kan fånga upp och stötta de unga som har det tufft. Ett samhälle där det är enklare att vara förälder för att det finns vettiga cykelvägar för barnen, kortare arbetsdagar och goda möjligheter till stöd när familjelivet krisar. Ett samhälle där det är tryggare att bli gammal för att man vet att äldreomsorgen drivs av engagemang och inte av vinstintresse och att sjukvården prioriterar utifrån medicinska behov och inte utifrån köpkraft.

Kort sammanfattat ett mjukt, mänskligt och visionärt budskap som fokuserar på mänskliga värden - parallellt med ett mer stramt och rättframt budskap om den krassa nödvändigheten att hushålla med naturens resurser och städa upp i den ekologiska kris vi har försatt oss i. Som samhälle är vi sedan länga vana att leva på kredit och sopa fakturorna under mattan, och som alla vet blir det bara dyrare ju längre vi väntar med att göra upp med våra skulder.