Miljöpartiet 2.0

Två förändringar för en grön nystart

Maria Kjellberg är före detta politiker och tjänsteperson i Miljöpartiet. Hon har varit både kommunalråd och regionpolitiker på heltid, sammankallande i KRK (Kommun- och regionkommittén) samt tjänsteperson på Riksdagskansliet och slutade nyligen arbetet som kanslichef för MP Stockholmsdistriktet. Hon sitter i distriktsstyrelsen för Miljöpartiet i Västra Götaland.

Jag har med intresse läst kongressmotionerna på VoteIt under maj månad. Där fanns två förslag som fått starkt stöd - och som särskilt väcker mitt intresse. Det gäller frågorna om huruvida Miljöpartiet de gröna ska byta namn till de Gröna, och om vi ska byta från två språkrör till en partiledare.  

Min hållning är att stödja båda dessa förslag till förändringar. Det gör jag för att jag anser att Miljöpartiet behöver vända blad och få en nystart och hitta ny energi. Vi behöver ett grönt parti 2.0 -  som med fördel heter just de Gröna - för att verkligen ingen ska missa att vi har något nytt på gång. 

Vi, Miljöpartiet (de gröna), behöver riva av det plåster som sitter stadigt över en rad gamla surdegar - såväl organisatoriska, strukturella som kulturella - som jag anser spelar en stor roll i att vi inte lyckas bättre som parti.

Just nu är det för mycket prat och för lite verkstad, allt för mycket mycket går runt i cirklar. Mitt ställningstagande grundar sig i de erfarenheter jag har gjort både som tidigare politiker och anställd i partiet. 

Grundproblemet, en stor surdeg, anser jag är att det är ingen som vet vem som bestämmer i Miljöpartiet. Ingen har någonsin sista ordet, och alltför många frågor snurrar runt alldeles för länge. Det gör att det är för trögt, och tar för lång tid att komma från ord till handling - och därför upplever många att inget händer. Det är som att vi i Miljöpartiet är rädda för att ta beslut, och att ingen vågar stå upp och ta ansvar. Jag anser att vi inte har råd med det längre, vi får för lite gjort. En effekt av detta är att allt för mycket fokus hamnar i ”här och nu”, och att det läggs alltför mycket tid på att skriva olika dokument för att försöka rama in vad alla tycker just nu.

Vi bara pratar och pratar, skriver och skriver - policys, program och strategier i långa banor - och håller på att mala ner partiets engagemang i en byråkratisk demokratisk oändligt omständig apparat. Vad hjälper det om Miljöpartiet är det partiet som har den allra bästa och mest omfattande interndemokratiska och byråkratiska process där precis ALLA får vara med och säga sitt om ALLA frågor ALLTID - om det samtidigt gör att vi inte kan åstadkommer något politiskt? Om vi inte kan komma överens med andra partier i tid och komma framåt i frågor? Det är väl ändå det som det politiska hantverket ytterst handlar om? Alla kan inte få allt. Politik är ett lagspel. Det är det som är skillnaden mellan att vara aktiv i den traditionella miljörörelsen och att vara aktiv i ett politiskt parti. 

Jag vill verka för ett Miljöpartiet (de gröna) 2.0 som skakar av sig det mesta av gamla rädslor och problem och som gör en nystart, som har en stark lag- och självkänsla och som ser framåt och har kraft att gå in i politiken och FÅR NÅGOT GJORT (och har lite mer roligt).

Det handlar om förtroende och tillit.

Förslagen att byta namn och gå över till EN partiledare är för mig ett tydligt besked och en signal om en förändring, att nu vänder vi blad i Miljöpartiet och går från ord till handling. Med EN partiledare har vi EN person som har sista ordet. En person som har fått förtroendet från kongressen att företräda Miljöpartiet de gröna. Med ett tydligt ledarskap och en organisation (ett lag) som sluter upp med fokus på vad som ska åstadkommas - kommer partiet spara oändligt med tid, resurser och energi, både organisatoriskt och kulturellt. 

Om vi samtidigt byter namn till de gröna, så öppnar det för en ny tid, ett 2.0 - De gröna. Det ger hela parti-landet chansen att gå från ord till handling på alla nivåer med ny energi. 

Vi kanske t.o.m kan börja lägga mer tid på lite roligare saker som t.ex att kampanja, mingla och bygga nätverk med aktörer och medborgare i olika sammanhang istället för att sitta instängda i mötesrum och traggla dokument.

Då skulle jag kunna bli politiker igen 🙂