Mariana Moreira Duarte var heltidspolitiker för Miljöpartiet i Stockholm stad förra mandatperioden. Hon har haft många olika externa och interna förtroendeuppdrag under de 26 år hon var medlem.
Ett samtal som jag hade i omklädningsrummet med två andra föräldrar om aktuella nyheter gav mig en tankeställare. Miljöpartiet i Stockholm Stad hade någon dag tidigare kommit ut med nyheten att en cykelgata skulle införas. Vägen skulle kosta 23 miljoner att genomföra, den aktuella gatan var 900 meter lång. När jag själv läste nyheten reagerade jag inte nämnvärt över beskedet men i omklädningsrummet engagerade summan de föräldrar jag hamnade i samtal med. Den ena föräldern sa: ”varför inte bara sätta upp en skylt där de står cykelväg och sen lägga pengarna på äldreomsorgen?”. Jag funderade i någon sekund om jag skulle ge mig på att förklara hur en kommun styr med budgeten men valde att bara lyssna. Efteråt reflekterade jag över samtalet och landade i några slutsatser som jag tänkte dela med mig av. För även om jag förstår, med den insynen jag har kring den kommunala apparaten, så är jag övertygad om att detta samtal är en rätt bra representativ bild över Miljöpartiets utmaning.
Jag skulle kunna hävda, som många andra gör vid den här typen av kritik, att det handlar om kommunikation. Genom att fokusera på det så lägger man problemet hos mottagarna av de politiska idéerna. Men ett bra politiskt förslag är bara så bra som det tas emot av de som ska ta del av det, annars så står man bara i skogen och basunerar ut sina reformförslag. Men där gör de ingen nytta. Miljöpartiet har alldeles för länge fört ett eget politiskt samtal bredvid de samtalen som engagerar och berör människor på riktigt. Lite som den där bekanta på en fest som kläcker ur sig något helt ur sammanhanget. De som är väluppfostrade pausar sitt samtal och försöker lyssna men de flesta tar en konstpaus för att sedan fortsätta det samtalet som de hade från början.
Nutiden är för väldigt många otroligt obehaglig. Vi har krig i Ukraina, el som kostar otroligt mycket, matkostnader som bara ökar, en regering som förslag efter förslag driver Sverige åt ett mer auktoritärt håll och en gängkriminalitet som påverkar väldigt många delar av Sverige. På många håll finns inte tillgång till den välfärden som många andra delar av Sverige anser vara självklar och kollektivtrafiken blir antingen dyrare, fungerar inte eller riskerar att inte fungera när strejk bryter ut. Samtidigt berättar en forskare från Gotland att det finns 2000 fler arter som inte ska finnas i Sverige och frågan är hur det kommer påverka. Detta är egentligen bara ett axplock och även om det mer eller mindre påverkar människor på olika sätt är det vad som media fokuserar på och därmed är det vad som finns i människors sinnen. Samtidigt som jag skriver dessa ord ser jag på mitt Twitterkonto att elbilsandelen backar, för detta fokuserar delar av Miljöpartiets representanter på. Igen är Miljöpartiet den där bekanta på festen som bara pratar om sitt. Det är bara de som är väluppfostrade som kommer lyssna, och knappast längre än någon minut.
Miljöpartiet behöver bli en deltagare i samtalet men frågan är hur.
Sverige är ett avlångt, vackert land men en stor variation av både natur, samhällen och människor. Men oavsett vad eller vart man än befinner sig i landet vill individen veta hur den ska försörja sig själv och sin eventuella familj, känna sig delaktig i sitt sammanhang och vara trygg. Helt enkelt behöver de basala behoven först tillfredsställas för att överhuvudtaget kunna tänka på resten. Maslows behovstrappa har en viktig poäng som kan appliceras på mycket. Vad är då min poäng? Jag är övertygad om att samtliga i Sverige bryr sig om miljö och klimat men just nu vågar många inte köpa den ekologiska mjölken för den har helt enkelt blivit för dyr. Vem är den första att faktiskt säga att detta är helt ok? För även om det troligtvis är så att ingen har uttryckt orden finns det en utbredd uppfattning att Miljöpartiet alltid tycker man ska köpa den ekologiska mjölken.
En krismedvetenhet måste komma på plats, på riktigt. Men inte bara hos medlemmen som pratar med sina vänner över middagsbordet utan också hos partiledningen. Därefter behöver alla nivåer i partier prata med varandra och komma överens om vad som är den gemensamma vägen framåt. För att tro att man kan leda Miljöpartiet framåt genom att enbart meddela vad den politiska berättelsen ska vara är att inte förstå Miljöpartiets partikultur. Medlemmarna behöver gemensamt föra politiken framåt, med Sveriges medborgare som målgrupp.
Miljöpartiet behöver börja berätta en berättelse som utgår ifrån den verklighet vi har idag i Sverige i stället för den verkligheten man vill se idag. Samma budskap ska ges av språkrören som medlemmarna som står på torget och delar ut flygblad.
Miljöpartiet de gröna behöver en genomgående makeover utan att man förlorar sin själ. Det är bara på det sättet man kommer bli den som deltar i samtalet i stället för den som man artigt lyssnar på i någon sekund.