Tre punkter för en relevant grön energipolitik
Mp har redan vunnit politiken, nu är det dags att vinna debatten
Tomas Melin är grundare av Vägen Framåt.
Miljöpartiet håller på att vinna energipolitiken. Sol, vind och andra förnybara energikällor vinner mark. Till och med Svenskt Näringsliv tar bladet från munnen och är stundtals svåra att skilja i sak från Miljöpartiets egna förslag. Den som bara följer den politiska debatten kan knappast tro att detta är sant, där är det tvärtom kärnkraft som dominerar helt.
Här finns alltså potential för en stark grön offensiv. Miljöpartiets vision om en utbyggnad av ren, grön, el är på väg att infrias. Varför kan vi inte kapitalisera på detta, varför är det inte Miljöpartiet som leder debatten?
Jag tror det är för att vi sitter fast i gamla hjulspår. Många inom Mp vill inte ha kärnkraft och ser därför med fasa hur nya regeringen bereder vägen för sådan. Jag förstår helt att det är där många tycker vi ska lägga krutet, mota kärnkraften i grind. Jag tror dock det är helt fel väg, vi ska inte fastna i diskussionen om kärnkraften. Det är en ickefråga, som tar utrymme från det vi egentligen borde prata om. Vi håller på att vinna energipolitiken, när förnybart byggs ut, och det är det vi ska prata om.
Samtidigt tror jag vi gjort oss själva en otjänst genom att ignorera sol och vinds inneboende problem. Miljöpartister delar ofta bilder på hur mycket som produceras under en viss vecka, en månad eller ett år. Men för att elsystemet ska fungera måste produktionen möta konsumtionen varje sekund. Detta är en utmaning för all energiproduktion, och kräver att det finns en produktion man kan styra över (reglera upp och ner).
Här har vi lämnat fältet fritt för kärnkraftens förespråkare att låtsas som att kärnkraften är lösningen på detta, men det stämmer inte. Verklighetens lösning på detta är mer energilagring, där vi redan ser en stor utveckling av exempelvis batterier och vätgas. Framöver kan vi säkert se att det kommer fler lösningar på plats. Förnybara lösningar.
Jag tror därför att Mp behöver justera sin ingång i energipolitiken - men inte nödvändigtvis förändra innehållet i den. Tre punkter borde vi tala om varje gång vi får möjlighet.
1. Storsatsa på förnybart. Det ska vara lätt att få tillstånd att bygga nytt förnybart - inom rimliga gränser. Förnybar produktion ska få minst samma stöd och minst lika goda villkor som andra elslag, men vi måste komma ihåg att utbyggnaden nu drivs av marknaden. Det är inte nödvändigt att försöka inducera ett intresse!
Jag tycker också Miljöpartiet ska luta sig mer mot att detta redan håller på att ske. Debatten handlar inte längre om att vara för eller emot förnybart. Vi kommer få en gigantisk utbyggnad av förnybart i hela Europa. Även om en ny regering helt stryper utbyggnaden kommer den att ske i våra grannländer. Debatten handlar därför om huruvida svenska företag, svenska kommuner och svenska konsumenter är de som ska få vinningen av detta, eller om det är nån annan. Debatten är inte för eller emot förnybart, utan för eller emot det importberoende ett förnybartmotstånd i praktiken skapar.
2. Börja hitta vägar till mer reglerkraft och reservkraft. Sverige står alltså inför två faktum: Dels kommer vi ha en gigantisk utbyggnad av förnybar energi framför oss. Dels kommer den produktionen av förnybart svänga, vilket vi måste förhålla oss till.
Detta ger att vi i perioder kommer ha stora mängder väldigt billig el, men att vi också kan se dippar där produceras mindre el än vad som behövs precis då.
Det borgerliga svaret planerbar är fel. Det som behövs är reglerbar kraft (reglerbar kraft är planerbar men planerbar kraft är inte nödvändigtvis reglerbar). I bästa fall vill vi kunna "spara" det överskott som produceras när förnybart går för fullt, till de stunder när sol och vind inte producerar lika mycket. Detta är fullt möjligt redan idag. Man kan ladda batterier när elen är billig (det finns mycket) och använda när den är dyr (det finns lite). I produktionstoppar kan man producera vätgas av förnybar el som sedan kan användas vid något annat tillfälle. Man kan också tänka sig lösningar som utnyttjar lägesenergi såsom småskalig vattenkraft: man pumpar upp vatten i en behållare vid låga priser och låter samma vatten falla ner och via turbin producera el vid höga priser.
Det är också viktigt att vi är öppna för behov av reservkraft. Reservkraft är elproduktion som används väldigt sällan men som ger en trygghet i att elen inte stängs av. Det finns ofta reservkraftverk på tex sjukhus eller andra institutioner där elen inte får plötsligt brytas. Det finns också i större skala i form av oftast fossila verk som är redo att gå igång vid behov.
Jag tror det är viktigt att Miljöpartiet står upp för tryggheten och säkerheten i våra system i första hand. De faktiska utsläppen av dessa verk är faktiskt inte särskilt stora, framför allt inte om man räknar utsläpp när de faktiskt körs i kris (tex Karlshamnsverket körs ju ibland även när det egentligen inte behövs). Ingen ska tvivla på att Miljöpartiets prioritet är att värna människorna vars sjukhus ska fungera och vars uppvärmning inte ska stängas av mitt i vintern. I denna fråga behöver vi vara tydliga för att effektivt kunna möta skräckpropaganda i debatten.
Även reservkraftverken ska självklart ställa om, men de behöver inte stå först i kön. Eftersom de används så sällan är det faktiskt mindre viktigt. Hellre ett oljekraftverk som finns för att köra igång några få timmar om året, än att risken för nedsläckning av elnät används för att ifrågasätta hela omställningen. Omställningen för reservkraften kan istället komma över tid, när de alternativen är självklara och trygga.
3. Kärnkraften då? Mp ska förstås inte ha någon annan uppfattning än att kärnkraften är fel väg framåt. Men det är också helt fel strid att fastna i. Vi ser nu en verklighet där marknaden drar helt och hållet mot förnybart, vi kommer inom kort i perioder ha mycket stora mängder förnybart på marknaden. I den miljön har kärnkraft svårt att konkurrera.
Den kärnkraft vi har idag är rätt svår att reglera upp eller ner. Man kan "lastfölja", vilket betyder att man går upp eller ner lite i produktion över exempelvis en helg, men de kärnkraftverk vi har idag kan inte användas för att sekund för sekund reglera produktionen. Det innebär att dagens kärnkraft egentligen har samma problem som förnybart: produktionen möter inte konsumtionen alltid och därför behövs reglerkraft (historiskt har vattenkraften varit det reglerande).
Nyare kärnkraft påstås ha större möjligheter att regleras upp och ner, om än inte riktigt så snabbt som exempelvis vattenkraft. Men även ekonomin talar emot. Man bygger kärnkraft för en hög och jämn produktion, inte för att det ska stå still eller gå på 60% för att kunna växla upp kortare perioder. Kärnkraften som reglerkraft kommer förmodligen inte vara särskilt lönsam.
Detta betyder att även om vi har en regering som öser pengar över kärnkraften talar fakta på marken emot. En gissning skulle kunna vara att vi får en utbyggnad av någon stor eller några halvstora reaktorer på ren politisk vilja, och framöver kanske en del små modulära reaktorer. Men min bild är att de inte kommer utgöra någon stor del av elproduktionsutbyggnaden framöver. Utbyggnaden av ny kärnkraft skulle jag misstänka inte heller helt kommer ersätta den kärnkraft vi har idag, när den läggs ner. Om kärnkraften därför är på väg att fasas ut, om än över längre tid än vi skulle vilja, så varför ska MP ägna all kraft åt att debattera kärnkraften? Speciellt när vi ser att en sådan debatt överskuggar inte bara all vettig energipolitik, utan all klimatpolitik. Vi skjuter oss i foten.
Istället öppnas en dörr ett på riktigt omfamna en teknikneutralitet. Exempelvis kritisera när kärnkraft får bättre villkor än förnybart, i stöd eller regelverk. En sådan teknikneutralitet som även Tidögänget påstår sig vara för, och som har stort stöd i både debatten och inom näringslivet. Där kan Mp leda debatten.
En vettig grön ingång borde därför vara att kärnkraft är varken problemet eller lösningen att fokusera på. Att regelverk och stöd mycket väl kan tillåta ny kärnkraft, givet att det är på riktigt teknikneutralt, det vill säga att kärnkraften inte får bättre villkor än förnybart. Även om vi då ser ny kärnkraft byggas blir det begränsat och kanske rentav mer avskräckande än något annat.
Det viktiga är istället att kärnkraften inte heller är svaret på någon av de utmaningar vi faktiskt har. Då är det istället mer förnybart, mer batterier, mer vätgas som är vägen framåt. Det är en debatt där vi har väldigt många med oss. Det är en verklighet Miljöpartiet redan vunnit, och det är en debatt vi kommer att vinna om vi tar den.