Vad MP inte behöver...

Är att inte vara behövt.

Lotta Hedström är en samhällsengagerad pensionär med ett förflutet som aktiv miljöpartist på alla nivåer sedan 1989. Bland annat riksdagsledamot i åtta år och språkrör runt millennieskiftet.

Vad MP inte behöver är att inte vara behövt. Utan den dubbla negationen: MP behöver visa sig vara behövt! För sina egna unika kvaliteter.

Det är viktigt att dra lärdomar av det som bidragit till att Miljöpartiet delvis fallerat som tongivande politisk kraft under 2000-talet. Dagspolitiken har ju i sig definitivt varit behövd, särskilt som den hade kunnat bromsa klimatkatastrofen.

Nej, landets enda äktgröna parti ska vara behövt för att det just inte är som andra. Bara anpasslingar vill vara som andra och försöker bli gillade för att de inte sticker ut. I värsta fall försöker man hyvla av sig så mycket ojämna ytor så att man t o m kan vara ”regeringsfähig” och platsa på en taburett på Rosenbad.

Den ”breda mitt” i svensk politik, som t ex Centern sökte inför valet 2022 gled istället isär åt två polariserade håll och lämnade efter sig en tom mainstream-fåra, som förutsatt mer politisk homogenitet än vad tilltänkta partier då mäktade uppbåda. Bland annat där försökte MP passa in.

Missförstå mig inte. Är man ett politiskt parti ska man självklart eftersträva makt, precis som Peter Eriksson en gång sa. I bemärkelsen få tillräckligt med stöd för att kunna genomföra så stora delar av sin politik som det bara går. Behövd politik. Samt emellanåt kunna kompromissa. Men man måste samtidigt kunna vara både taktisk och strategisk, dvs välja tidpunkt, välja sina vapen och välja sina strider. Varje tillfälle är inte det rätta för att sitta med i en regering.

1. MP tappade bort ideologin på vägen, den som tryggt skulle funnits där bakom allt det andra. Om inte riktningen och målet för en politisk strid är väldigt klar och verkligen känns levade för tillräckligt många medborgare, bärs inte budskapet fram över dagsfrågornas kortare horisonter. Partiet har för litet fört ut vad som är genuint demokratiskt, hållbart och människovänligt med vårt grön-gröna klimatsmarta lågenergisamhälle. Fyrtio långa år efter MP:s födelse kan alltför få svenskar redogöra för vad den Gröna ideologin egentligen står för. Nytillkomna medlemmar gissar vilt och tror t ex att kärnkraft och CCS är grönt.

Illa gick det då 2010, när regeringsambitionerna blev öppna, både med valresultat och regeringsplats. Vi hade med våra ynka 4% för liten egen motiverad väljarkår i ryggen, så borgarna vann över s-v-mp. Tyvärr formuleras sällan visionen och framtidsinriktningen så målmedvetet att den vunnit de många människornas hjärtan. MP har mer halkat fram och åter mellan de två gamla polerna, som sprungit fram ur 1800-talets stora sociala fråga: rik mot fattig. Höger mot vänster. Blått mot rött.

Dessutom trädde en brun kraft då fram ur skuggorna, och började växa sig alltmer stark.

Först på kommunal nivå, men allteftersom och med öppen populism, fula nätstrategier och rädsla på programmet, även nationellt. Den stora utmanade kraften till högerblått och vänsterrött blev tyvärr inte gröngrönt, utan fascistbrunt.

Inte heller har MP riktigt satsat på egen idédebatt eller på att bli nära kompis med klimataktivisterna - vilka efterträtt miljöaktivisterna. Detta till skillnad från hur arbetarrörelsens folkbildande strategi var vid förra sekelskiftet. Den krokade framgångsrikt arm med andra dåtida progressiva folkrörelser, för att verkligen emancipera människor till mer värdighet och medvetenhet.

2. Till detta kom det andra stora misstaget, nämligen att under tio kritiska år helt fokusera på en rent maktpolitisk agenda: sitta-i-regering-till-varje-pris, hette den. Först eklaterad 2010, och då på bekostnad av innehållsligt innovativ politik samt utan klar ideologisk profilering.

Efter valet 2014, när vi till sist kom med i en regering, drog det förvisso till sig medias uppmärksamhet. Men vi fick en del nya kompisar som vädrade en annan sorts karriär-luft än vad de gamla skogsmullarna och miljömupparna gjort. Fler maktpolitiskt intresserade spelare kom till partiets inre kretsar trots att vi var en illa klämd minoritet inuti en likaledes klämd minoritetsregering - som ofta kompromissade bort sig.

3. Dessutom glömdes under den perioden (eller hanns inte med?) att noga tala om och föra ut till omvärlden allt bra man utifrån regeringsplattformen faktiskt ändå kämpade fram.

För det gjorde de fåtaliga men duktiga Gröna ministrarna. Jajamänsan! Ingen ska ta ifrån dem det. Men det syntes inte. Hördes inte.

4. Framför allt de migrationspolitiskt orienterade medlemmarna klev av i en stor åderlåtning under vintern 2015 - 2016. Medlemstalet blev all time low och ingen lockade heller dem medvetet tillbaka. Regeringsanpassningen med framför allat kompromissandet i asylpolitiken gjorde för ont för dessa ideologiska vänner och blev till det fjärde stora misstaget. Inte ens det förtvivlade försöket med en välbehövlig gymnasielag gick till sist att räkna hem i det långa loppet, som en bra tänkt åtgärd i ett risigt läge.

5. Slutligen byggde man inte heller upp partiet starkt inifrån, utan tappade under regeringsåren väldigt mycket mark ute i kommuner och regioner. Förde framför allt fortfarande inte fram några visioner eller gödslade avdelningar och medlemmar. Trodde att enbart riksplanet och regerings-makt är den enda och intressantaste arenan. Glömde berättelsen om ett lokalt handlingsalternativ, som kunnat visa på ett kraftfullt och samtidigt ödmjukt förvaltande av alla livsformer på en skör planet.

Där hade vi kunnat återfå kamplust hos både gamla och nya medlemmar. Spätt på med kurser och kunskap om lokalpolitikens urviktiga funktion.

Så här kan man hålla på att vara efterklok, men vi är ju ändå bara människor som gjort så gott vi kunnat som partibyggare och entusiaster. Det är i alla fall ljusår bättre inom MP än i Liberalernas förlorade parti. Där har säkert alla dessa misstag gjorts tio gånger mer, misstänker jag, och deras ideologiska kompass har vid det här laget helt kroknat.

Det var därför rätt av MP att hoppa av regerandet 2021 och att starkt markera mot SD.

Det var en helt igenom en riktig politik och en klart godkänd valplattform MP gick fram med inför valet 2022. Till och med landsbygdspolitiken fick ett senkommet men välkommet insteg och artikuleras numera riktig tydligt. Så vi Gröna kan fortfarande verkligen göra om och göra rätt.

Problemet för partiet idag är inte heller två-rörsmodellen, vad GU än tror. Den är fortfarande unik och har visat sig hållfast, fast jag själv en gång desperat ifrågasatte den.

Inte heller måste MP välja mellan att vara för ”breda och splittrade” eller ”för snäva och för klimatinriktade”. Självklart ska vi ha en heltäckande politik att falla tillbaka på, men samtidigt göra de viktigaste tyngdpunkterna och prioriteringarna tydliga inför valrörelser.

Så om MP från och med nu:

• Satsar på bred ideologisk skolning och intern debatt som ger framtidstro

• Satsar på medlemsvård och att stötta lokalpolitiker med massor med lokala åtgärdsförslag att kämpa för

• Deltar i olika aktivistplattformar och berättar utåt att den gröna samhällsvisionen är en positivt långsiktig riktningsgivare för den akuta klimatkampen

• Inte återigen gör nationell regeringsmedverkan till enda överordnade strategi, utan inför nästa val klarar att säga: ”kanske sätter vi oss med och regerar”

• Profilerar oss som genuina demokrater, på direkt konfrontation mot fascism och roffarkapitalism

• Inser att de som erövrar människors hjärtan varken är grönmålade teknokrater eller blekgröna förvaltningsadministratörer - utan kraftfulla visionärer

• Stöttar både de valda rör vi har och den rörmodell vi har

så visar vi att vi vågar vara just så unika, modiga och radikala som världen och väljarna behöver! Helt enkelt visar att vi Gröna behövs.