Jerker Hellström Thorsell är ideologiskt grön sedan 1900-talet, och har varit in och ut ur politiken sedan dess. Just nu utforskar han regenerativ affärsutveckling i näringslivet, men kan inte släppa behovet av progressiv policy, på alla nivåer.
Vi befinner oss i ett prekärt läge, minst sagt. Sverige och världen är på väg in i en planetär kris med oöverblickbara konsekvenser. Trots att vi vet vad som behöver göras för att förhindra det. Vi i den gröna rörelsen har i huvudsak haft rätt, och fått rätt, under de senaste decennierna.
Under miljöpartiets två mandatperioder i regering lade vi grunden för både ett klimatpolitiskt ramverk och en nyindustrialisering av Sverige. Vi ökade takten i omställningen samtidigt som vi höll emot antidemokratiska och rasistiska krafter. Vår politik är generellt den som är mest förankrad i vetenskap. Gröna lösningar på samhällsproblem har i stor utsträckning stöd av det som i etablerad forskning pekas ut som effektivt, oavsett om det gäller klimatpolitik, skolpolitik eller att bekämpa kriminella gäng. Dessutom ligger vi nära de reformer som näringslivet efterfrågar.
Ändå är vi i den politiska verkligheten helt irrelevanta. Det gäller både samhällsdebatten och runt köksborden. De flesta väljare ser oss som i bästa fall verklighetsfrånvända och naiva. Hur är det möjligt?
Ett perspektiv är att vi behöver vara lite ödmjuka inför det motstånd vi står inför. Högern med stöd av ekonomiska intressen och tillsammans med fascistiska krafter, har mobiliserat hela klustret miljö/hållbarhet/mänskliga rättigheter/vetenskap/demokrati i ett kulturkrig som bjuds på en väldigt god jordmån av hela den digitala miljö vi lever i. Att i det offentliga samtalet försöka diskutera någonting vettigt alls är som bekant väldigt svårt.
Men, med det sagt, ett starkt motstånd är aldrig ett skäl att backa. Tvärtom! Vi kan inte acceptera att demokratiska grundfundament, stark välfärd, klimatomställning, miljövård, och svensk konkurrenskraft, tas ifrån oss. Det är trots allt väldigt få som vill att allt det här härliga tas bort. Dessutom: allt det ovanstående kommer vi att behöva alltmer i takt med att de globala kriserna förvärras. Vår politik är viktigare än någonsin.
Så vad ska vi göra? Jag vill peka på två spår.
1. Makten
En sak som miljöpartiet, och delar av miljörörelsen, under lång tid har lagt för lite vikt vid är maktdimensionen, inte minst den ekonomiska.
En av de största utmaningarna vi har just nu är att hela miljö- och klimatfrågan har fått en stämpel på sig att vara bara för de rika. För den medvetna och välbeställda medelklassen i storstäderna. Och än värre är att den på många sätt också är det. Vem har råd att köpa elbil, sätta upp solceller på taket, köpa ekologiskt och närproducerat, ta tid och resurser för att odla en egen blomsteräng, som är så bra för bina? Exakt. Det är framför allt den medvetna och välbeställda medelklassen i storstäderna. Det håller inte, framför allt för att det ger en felaktig bild av vilka som faktiskt tjänar på omställningen. För vem tjänar på bättre och billigare kollektivtrafik, mer plats för cyklar och gående i städer, satsningar på skolor med stora behov, energieffektivt renoverade miljonprogramshus och bevarande naturområden med allemansrätt? Alla förstås, men ännu mer de med lägre inkomst. Det är bra, men det räcker inte. Klyftorna ökar idag kraftigt samtidigt som den gemensamma välfärden eroderas. Vi behöver förhålla oss till detta. Många människor kan inte fokusera på annat än de allra mest basala behoven. Här finns för många luckor i Miljöpartiets politik. Vi behöver bli bättre på omfördelning, och på att prioritera omfördelning. Att försvara en välfärd för alla bör vara ett grönt projekt!
Omställningen måste tas från de rika och ges till de fattiga. Både retoriskt och i verkligheten. Idag finns en straffskatt på mer hållbara produkter, den måste avskaffas. Här behövs politikutveckling. Jag vill att vi i nästa valrörelse ska kunna ha konkreta förslag som istället skapar en rabatt på det som driver omställning med sikte på de med mindre resurser. Att göra saker cirkulärt utan olja ska alltid vara billigare än linjärt med olja. Bara så kan vi få det breda stöd för omställningen vi behöver.
2. Narrativet
Hvad vilja miljöpartisterna? Det är fortfarande alldeles för otydligt för många, och alldeles för kopplat till uppoffringar och ofrihet för ännu fler. Vi behöver vända på steken. Den framtid vi vill skapa är så mycket bättre än den vi har nu, och ännu bättre jämfört med den som skapas av dagens politik.
På många sätt är uppoffringar och ofrihet det vi tvingas till idag. En skola som går på knäna, där 9 procent av 13-åriga flickor trivs bra. Psykisk ohälsa där både barn och vuxna mår dåligt. Var tionde svensk äter psykofarmaka. En äldreomsorg som inte klarar av att vara mänsklig. En sjukvård där personalen flyr och krisen är permanent. Listan kan göras lång. Med nästan alla andra mått än pengar och prylar (även om även det sviktar just nu) blir vi allt fattigare.
Vänd på steken! Vad är det egentligen vi behöver? Det är ju klimatomställning och solidaritet som gör oss rika. Som skapar överflöd. Grön politik skapar ett överflöd av hälsa, frihet, ren luft, naturupplevelser, billig energi, framtidstro och motståndskraft mot en turbulent omvärld och förändrat klimat. Grön politik ger företag som skapar och tjänar pengar på omställningen, som är framtidens vinnare. Om det är något vi behöver är det en massa innovativa företag som kan lösa alla helt galna utmaningar vi står inför när vi ska ställa om hela systemet. Det betyder inte att blind tillväxt kommer att lösa allt, det betyder bara att utan innovation och entreprenörskap så klarar vi inte den snabba förändring som står framför oss. Utan en stark ekonomi kan vi inte ha en stark välfärd som kan bygga och underhålla de ekonomiska skyddsnät som behövs i turbulenta tider.
Vi ska fasa ut allt fossilt samtidigt som biodiversiteten ökar och livskraften stärks. Vi ska gå från ett samhälle som utnyttjar varandra och utnyttjar naturen, till ett samhälle som tar hand om varandra och tar hand om naturen. Det kommer inte att bli lätt, men det kommer att bli sjukt mycket bättre och härligare än att inte göra det.
Och det sista tror jag faktiskt kommer att bli allt tydligare under de kommande åren. Business as usual kommer att tappa sin attraktionskraft. Då ska vi ha alternativet redo. Tydligt, härligt och alldeles oemotståndligt.
När högern tycker att de fattiga ska leva på gröt erbjuder sig Miljöpartiet att sänka momsen på havregryn. Så ser miljöpartiets problem ut i ett nötskal: man erbjuder på tok för lite och fattar inte själva att det inte räcker.
I tjugo år har Miljöpartiet medvetet drivit miljöfrågan som ett projekt för höginkomsttagare. Den gröna skatteväxlingen gynnade de rikaste samtidigt som den pressade låginkomsttagare. miljöpartiets partiledning var totalt för vinster i välfärden och utförsäljningar samtidigt som man inte ”hade tid” för rättvisa. De gröna accepterade ökade klyftor - ”för miljöns skull”. Att efter en sån rejäl högerpolitik plötsligt undra varför folk betraktar Miljöpartiet som arroganta elitister är lite märkligt. Det har ju varit partiledningens uttalade mål att komma närmare näringslivet, Timbro och högern. Att det har kostat i anseende begriper alla. Problemet är att Bolund och hans gäng inte fattar allvaret. De tror på något vis att de kan vinna tillbaka väljarnas förtroende med några tomma löften om mer solidarisk politik, och detta utan att ens följa upp löftena med riktiga förslag. Fortfarande efter många års kris har Miljöpartiet ingen politik mot klyftorna, och troligen kommer ingen sådan heller.