Miljöpartiet är inte ett idéparti

Vi behöver en nystart för gröna idéer

Tomas Melin är grundare av Vägen Framåt.

Miljöpartiet har alltid slagit sig för bröstet kring att vara ett parti byggt på idéer. Vi har pratat om att vi är stigfinnare, att vi står för nytänkande, öppenhet och modernitet. Under tider där vi varit ett populärt alternativ för unga har vi gärna pekat på detta som ett bevis på att vi är framtidens parti med framtidens idéer, ett alternativ till betongpartierna.

För många av de frågor vi har drivit ligger det onekligen också något i detta. De partiföreträdare som bildade partiet och många av de företrädare som drivit partiet till framgång under flera decennier därefter har otvetydigt varit framsynta, inte minst i klimat- och miljöfrågor. Idag stämmer dock inte självbilden som idéparti.

Idag är vi inte ett parti där utveckling av idéer, reformer, förslag premieras. Jag tittar ibland på S som alltid haft en livaktig idédebatt, på sina villkor. Förvisso med mer resurser än Mp har, men den avgörande skillnaden är att det inom S är statusfyllt att tänka och förklara. De springer ur en folkbildningstradition där företrädare alltid hållit tal, skrivit texter - både riktade till en inre elit och till bredare skaror väljare - där de förklarar ideologiska utgångspunkter, berättar vad politiken försöker uppnå och tänker högt (och någorlunda fritt) kring framtida problemområden att bita tag i. Inom Mp saknas idag den traditionen.

Vilka stenar vänder Mp på?

I Socialdemokraterna hittar vi nu också ett extensivt och mycket uppmärksammat idéarbete där partiet genom ett antal arbetsgrupper uttryckligen försöker “vända på alla stenar”, för att använda Magdalena Anderssons tidigare uttryck. Inom flera olika områden och med uppenbar hög ambition att tänka högt, möta människor för att få nya idéer och presentera både en ideologisk grund och konkreta förslag. Jag misstänker att jag personligen inte kommer vara utan invändningar mot ett antal av förslagen. Vi får också se vilka Socialdemokraternas beslutskvarnar till slut också accepterar. Men nog är det kul med att landets största parti möjligen vill något framöver, och att de faktiskt delar en idépolitisk resa med både medlemmar och oss utomstående.

Den typen av idéarbete saknas i Miljöpartiet - åtminstone i de forum jag har tillgång till. Det lyser också igenom när våra företrädare ska lyfta mer ideologiska frågor, särskilt sådana som inte direkt kopplar till klimat och miljö. Det är samma frågor som återkommer, år efter år. Medborgarlön/basinkomst är ett bra exempel. Det är en fråga som varit med partiet i decennier, och en fråga som många medlemmar uppfattar en sådan reform i sig som djupt ideologisk. Där gjorde partiet ett seriöst arbete att genomlysa frågan och idéerna bakom i ett stort och omfattande rådslag 2007, snart 20 år sedan. Partiet tycks nu ha återgått till förslagen man drev innan rådslaget, utan någon större debatt.

Jag menar inte att medborgarlön är fel väg framåt, jag lägger ingen värdering här i sakfrågan. Jag menar blott att det är ett fattigdomstecken att vi har en politik på viktiga ideologiska punkter som i stort sett inte utvecklas (eller, vad gäller medborgarlön, regredierar) och framför allt att de inte utvecklas i öppna processer där frågor kan diskuteras grundligt.

Partiet ska revidera partiprogrammet hösten 2025. Jag har själv hävdat att det vore bättre att försöka möta människor än att fastna i interna processer. Möjligen visar S att det går att göra både och. Våga ge tunga företrädare förtroende att tänka högt, möta människor med idéer och ge sedan hela partiet möjlighet att diskutera och värdera både idéerna bakom och de konkreta förslagen.

Interndebatt nej tack

Just att tunga företrädare ska kunna ha en öppen debatt (annat än möjligen på kongresserna) är ett problemområde i Miljöpartiet. Bristen på idétradition märks här tydligt. Det är sällan olika företrädare syns med olika ståndpunkter, ens internt. Partistyrelsen verkar exempelvis ha en uttalad strategi om att ledamöterna där företräds samfällt av en ledamot (oftast sammankallande) och då sällan i öppen debatt. Kritik bemöts istället med väl genomarbetade talepunkter syftandes till att avsluta diskussionen. Det skriker om en partikultur där olika åsikter inte välkomnas. Partistyrelsen och Riksdagsgruppen, liksom alla tunga företrädare ute i kommuner och regioner, borde leda med exempel: ofta och återkommande förekomma i partiets interna diskussioner i forum där vanliga medlemmar har tillträde.

Nystart för gröna idéer

Det finns säkert många saker vi kan göra för att återinföra idéerna i Miljöpartiet. Jag tänker på tre saker.

1. Företrädare måste kunna tycka olika

Jag tror det viktigaste vi kan göra internt är att låta våra företrädare tycka olika och hylla det som en styrka. Självklart finns det i alla våra beslutande organ många olika åsikter. Riksdagsgruppen tycker självklart inte exakt lika om varken sakfrågor eller prioriteringar. Låt oss höra mer om det! Självklart kan detta i enstaka fall bli ett problem om en konflikt blir medial, men det är i stort sett alltid ett övergående problem. I det långa loppet är det bara positivt att partiet har högt i tak och låter politiken avgöras av den som har bäst argument. Inte bara gör det att besluten får bättre grund, det skapar också en större förståelse i organisationen för de beslut vi tar. Det i sin tur ger fler medkommunikatörer som kan förklara politiken för vänner och bekanta. En levande idédebatt gör det alltså i längden svårare för negativa mediala narrativ att sätta sig; mer ljus är alltid mörkrets största fiende.

Här krävs inga beslut eller särskilda processer. Valda företrädare eller tunga namn i partiet kan på eget bevåg ställa sig upp och peka ut vad man vill med den gröna politiken. Det finns inget att rädas, inget att oroa sig över. Vägen Framåt erbjuder en plattform för den som vill, men annars finns det debattsidor och facebookgrupper som man också kan skriva i, torg att stå på, dörrar att knacka, möten i civilsamhället att besöka och prata på. Bara att köra igång!

2. Gör tid åt alla tre ben

Jag tror också det finns ett behov av att tänka om kring vilken tid våra företrädare lägger på sina uppdrag. Det kanske låter konstigt men jag tror många av våra företrädare är för fokuserade på sina valda ämbeten. Jag har själv varit förtroendevald och vet hur lätt det är att fastna i alla ärenden, att skriva genomarbetade motioner eller (om Mp hos dig kan vara med och bestämma) förhandlingar om stort och smått. Detta är självklart viktigt! Men är det självklart att det för gröna väljare är det bästa att en grön förtroendevald är den som skriver flest motioner eller står mest i talarstolen? Jag tror att ska man verkligen tjäna väljarna behöver man också bidra till att hjälpa fler förstå vad man gör, och lägga en grund för framtida företrädare.

Sveriges högskolor och universitet har tre uppdrag: Forskning, utbildning och den så kallade “tredje uppgiften”, som bland annat handlar om att nå ut (tex medialt) med högskolans arbete. Jag tror den trebenslösningen synliggör behoven också för Miljöpartiet, och alla partiets förtroendevalda:

• Första benet är såklart det eventuella förtroendeuppdrag eller annan position man har. Det ska man göra och göra väl. Men det går också att begränsa, för att frigöra tid. Du måste kanske inte läsa varje ord i varje tertialrapport. Du måste kanske inte vara den som alltid har perfekt förberedda anföranden på ett fullmäktige väldigt få ändå ser. Det går här att prioritera om tid till ben två och tre.

• Andra benet är utbildning, i meningen att dela med sig av den kunskap eller idéer man får som förtroendevald, men också att söka kunskap och idéer från andra. Du gör säkert ett jättebra jobb som kommunalråd, men vad spelar det för roll om ingen vet vad du gör, varför du prioriterar som du gör eller varför det inte blev exakt som du ville? Vilka idéer driver du, och vilka idéer vill du höra mer om? Prata med medlemmar, skriv på gröna plattformar för idéutveckling, träffa intressanta organisationer/verksamheter.

• Tredje benet handlar om att nå ut till väljare och ge vår bild om hur vi vill förändra samhället, och om förändringar vi genomför/genomfört. Även här handlar det om att prata med människor, knacka dörr, besöka aktörer i civilsamhället och så vidare.

Andra och tredje benet liknar formmässigt varandra (Träffa människor! Läsa, skriva, lyssna, prata). Men andra benet har ett mer internt fokus: människor som redan gillar oss ska förstå vad vi gör, medan tredje benet handlar om att möta alla sorters väljare. Båda sakerna behövs! Många företrädare kämpar, mer eller mindre lyckat, med sina sociala medier och det är förstås jättebra, men min poäng här är att det inte täcker in hela det kommunikativa behovet i ett parti.

3. Släpp in medlemmarna i besluten

Jag nämnde ovan rådslaget 2007, som var omfattande. Det kom i en tid när partiet också genomförde en stor medlemsomröstning i en annan stor fråga. En tid när vi såg möjligheten att öppet kunna bryta åsikter mot varandra och att sedan alla medlemmar får ge sin åsikt i en omröstning som en självklar del av att vara ett modernt och framåtsyftande parti. Vad talar för att dagens Miljöparti skulle sjösätta något liknande? En framgångsfaktor för att bli ett parti baserat på idéer igen, vore att öppna upp liknande frågor för medlemmarna. Det kan vara både på riksnivå och lokalt. Formerna kan variera, och behöver varken vara processtunga eller kostnadsdrivande. Men det skulle vara möjligt att öppna upp en eller flera svåra frågor, låta några tunga företrädare ge sina tankar och leda en diskussion där många kan delta och sen låta frågan avgöras direkt av medlemmarna.

Miljöpartiet är inte längre ett idéparti. Men vi kan bli och vi borde bli. Hur ställer du krav på dina företrädare att bidra till det?