Miljöpartiet har inte två språkrör - vi har två partiledare
Dags att tala klarspråk om vem som bestämmer i Mp
Anders Schröder har varit medlem i Miljöpartiet sen 2006. Mandatperioden 2014 – 2018 satt han i riksdagen för partiets räkning och var partiets talesperson i försvarspolitiska frågor.
I Miljöpartiets omröstning valde en knapp majoritet av ombuden att behålla två språkrör. Debatten om antalet språkrör är därmed avslutad för denna gång. Men det finns fler aspekter av språkrörsmodellen som behöver diskuteras. I Miljöpartiets berättelse om oss själva är ett språkrör något annat än en partiledare. Partiledare sitter på toppen av en hierarkisk organisation och leder partiet. Språkrören är representanter för partiet; de för ut kongressens beslut, snarare än att de leder partiet. Miljöpartiet leds i stället av medlemmarna, via kongressen och partistyrelsen. Jag menar att detta är en falsk berättelse som missförstår både hur MP styrs och hur andra partier styrs. Vår ledarskapsmodell skiljer sig inte nämnvärt ifrån andra partier. Vi har inte två språkrör, vi har två partiledare.
Tittar man på Miljöpartiets historiska utveckling så blir det uppenbart att påståendet att ”språkrören bara för ut kongressens beslut.” saknar bäring. Maria Wetterstrand och Peter Erikssons aktiva ställningstagande för att slopa EU-motståndet var centralt för att partiet skulle våga byta fot. Faktumet att Miljöpartiet hade skolpolitiken som ett prioriterat område under nästan hela 10-talet var en direkt konsekvens av att Gustav Fridolin, med sin lärarbakgrund och sitt personliga engagemang i frågan, ville ha det så. Likaså beror partiets ökade engagemang för våldsutsatta kvinnor de senaste åren till stor del på att Märta Stenevi brinner för detta.
Det går inte att komma ifrån att Miljöpartiets partiledare formar partiets inriktning i stort och smått. Mina erfarenheter från tiden jag satt i riksdagen är att partiledarnas ställningstaganden ofta varit avgörande i situationer som ifall partiet ska stanna kvar i ett samarbete eller inte, och kring hur partiet ska prioritera i svåra frågor. Jag vill vara tydlig med att jag inte tycker att detta är fel. Ett parti som vill utvecklas behöver en fungerande ledning. Problemet är att vi låtsas som att vi har språkrör samtidigt som vi har partiledare. Det försvårar ansvarsutkrävande och gör det svårare för den icke insatte att förstå vem eller vilka som egentligen styr Miljöpartiet.
Miljöpartiet har med andra ord partiledare, precis som alla andra partier. Visst finns det saker som skiljer ut vår demokratiska modell från andra partier. Våra språkrör har exempelvis ganska liten påverkan jämfört med andra partier när det gäller tillsättningen av tunga poster som partisekreterare eller gruppledare i riksdagen. Men dessa skillnader är gradskillnader, inte artskillnader. Vår demokratiska modell är mycket mer lik andra partiers än vi själva har velat erkänna.
Eftersom Miljöpartiet officiellt har ”språkrör”, snarare än en partiledare, är det meningen att någon annan ska styra partiets inriktning mellan kongresserna. Denna ”någon annan” är partistyrelsen. Tyvärr tycks partistyrelsen sällan spela den rollen. Mitt intryck, både från egna erfarenheter och genom dialog med personer med insyn, är att PS under lång tid har haft svårt att fatta strategiska beslut. Snarare tycks en kultur ha utvecklats där PS undviker att ta ställning i svåra frågor. Den verkliga beslutsmakten koncentreras därför i stället till språkrören och den politiska ledningsgruppen. Partiets teori och hur partiet faktiskt fungerar skiljer sig alltså åt. Inte bara gällande språkrörens/partiledarnas roll, utan det är ett problem som återfinns inom flera delar av organisationen.
Vi måste göra upp med den idealiserade bilden om hur Miljöpartiets interndemokrati fungerar. Det första steget är att erkänna att Miljöpartiets språkrör inte är fundamentalt annorlunda än andra partiledare. Våra högsta företrädare har stor makt att utforma partiets politik. Ett MP som väljer Daniel Helldén kommer sannolikt få mer fokus på trafikfrågor och ett Miljöparti som väljer Pär Holmgren kommer sannolikt fokusera mer på klimat och EU-frågor. Detta borde vara uppenbart men går inte att prata öppet om för de som håller fast vid myten att MP:s val av partiledare inte påverkar vår politik. En öppen diskussion om detta gör att vi kan utkräva ansvar från de som faktiskt formar partiets politik och vi får också en bättre diskussion om vem som borde leda partiet framöver.
En välkommen beskrivning av något som även många i periferin förstått/anat. En fungerande ledning behövs absolut. I en demokratisk organisation skall den i grunden utgöra medlemmarnas röst.
Viktiga ställningstaganden skall göras i partistyrelsen och avgöranden av mer verkställande karaktär i ledningsgruppen.
Inom mp som grundades med verklig demokrati som ledstjärna, är det både paradoxalt och definitivt skadligt att det ser ut som det gör. Dvs. i enlighet med Anders beskrivning.
Detta behöver åtgärdas snarast. För alla som följt partiets från partiprogrammet avvikande ställningstaganden under regeringsinnehavet behöver frågan ges högsta prioritet. Och det handlar inte om få eller små avvikelser.
Detsamma gäller det som Anders var inne på, nämligen hur partiets fokus och ställningstaganden varierat med vilka som varit språkrör. Behöver vi konstatera att detta inte är OK?!
Den här soppan förväntar jag mig som medlem att partistyrelsen greppar nu! Kostnaden har varit stor i form av frustration och avhopp.