Miljöpartiet, mer än ett Miljöparti

När verkligheten knackar på behöver ett grönt parti finnas där

Tomas Melin är grundare av Vägen Framåt.

Ingen kan ha undgått den senaste tidens våldsvåg. DN beskriver det som "svart september" med tolv barn och vuxna som mist livet till våldet. Partier från båda sidor öppnar för att kalla in militär. Samtidigt stormar inom Miljöpartiet en av tidens stora gröna tvistefrågor: ska Miljöpartiet fokusera på klimat/miljö eller försöka bredda sig till fler frågor? Mot bakgrund av att verkligheten knackar på framstår frågeställningen som fullständigt vansinnig.

Man kan diskutera prioriteringar fram och tillbaka men i slutändan leder linjen att göra Mp till ett enfrågeparti med nödvändighet till att Mp sitter tysta när samhället runt oss raseras. Det handlar heller inte bara om våldsvågen. Jag förstår inte hur man kan tycka att ett grönt parti inte ska ha någon åsikt om sänkta eller höjda skatter, mer eller mindre medel till offentligfinaniserad kultur, om samhällets svaga ska få stöd eller gå in i skuggsamhället. Ska ett grönt parti möta väljarna och säga att vi inte bryr oss om huruvida bomber smäller i deras trappuppgångar, asylrätten begränsas eller offentlighetsprincipen eroderar bort? 

Det är inte ett grönt parti i min smak. Det är inte heller ett grönt parti som kommer få något vidare stöd i befolkningen. För människor bryr sig när barn skjuts på den lokala restaurangen. Människor bryr sig om hur den lokala skolan fungerar. Människor bryr sig om hur vi gemensamt tar hand om utsatta.

Inte heller går det att komma runt detta, som jag noterar att en del försöker, genom att koppla även andra frågor till klimatet. För egen del har jag i mitt värv som kulturpolitiskt engagerad ibland hört välmenande gröna tala sig varma om kulturen för att den är "miljövänligare". Resonemanget blir en intellektuell återvändsgränd. Ska vi alltså engagera oss för flyktingar bara om det är bra för klimatet? Ska vi säga att vi tycker det är fruktansvärt att cancersjuka tvingas söka jobb, med argumentet att det minsann inte är bra för klimatet? Att barn skjuter barn är faktiskt inte koldioxidneutralt? Nej, det håller helt enkelt inte. Frågan om huruvida Mp ska vara ett brett parti som söker förtroende i alla frågor eller ett snävt enfrågeparti borde kunna avslutas här och nu. Det är en strategi som möjligen fungerar retoriskt men som helt saknar moralisk eller strategisk botten. Miljöpartiet har alltid varit ett parti som drivit politik på alla områden.

Samtidigt finns det andra delar av diskussionen här som faktiskt skulle behöva redas ut, genuina konflikter där vi inte landat.

Hur fokuserar vi i centrala kanaler

Jag uppfattar att diskussionen om att "fokusera på klimat" ofta verkar handla om en väldigt smal del av partiets arbete. I praktiken uppfattar jag att man avser vad språkrören ska säga och inte i tv-sända debatter, eller vad partiet ska lägga upp på sina centrala sociala medier-konton, speciellt i valspurten. Det är en mycket relevant diskussion. Men ska vi prata strategi för HELA partiet måste vi börja i att partiet är så mycket bredare än så. Vi har förtroendevalda som dagligen arbetar med exakt alla politiska frågor, i EU-parlament, riksdag, regioner och kommuner. Och därutöver i utredningar, arbetsgrupper, nätverk och vad det nu kan vara. Miljöpartiet ÄR redan ett brett parti, med politik inom alla områden och människor som gör sitt bästa för att utveckla och förankra den politiken. Vi kan inte ha en strategi som säger att den som sitter i en socialnämnd, skolnämnd eller har hand om försvarsfrågorna i Riksdagen inte är viktig, eller egentligen borde prata klimat istället. Men vi skulle absolut kunna ha en strategi om att de centrala sociala medie-kontona har ett mycket tungt fokus på klimatfrågorna. Här finns en balans att hitta och den är inte självklar.

Bygga förtroende i fler frågor

När vi pratar om att bredda partiet har vi ofta pratat om att välja en "andra fråga" och sen försöka lyfta fram den, i förväntan att detta ska ge utslag i nästa mätning av förtroende för partierna i den sakfrågan. Det fungerar inte. Istället behöver utgångspunkten vara just att partiet redan är brett. Det är inte partiet som ska breddas, utan ett förtroende som ska byggas upp hos väljarna. Det kräver uthållighet, men kan inte heller planeras vid något skrivbord inför ett partistyrelsemöte. Istället bygger det på starka och drivna företrädare som får stöd av partiet att bygga en plattform och synas inom sina områden. Regionråd, nämnledamöter eller riksdagsledamöter som syns i lokalsamhället eller inom relevanta branscher/civilsamhället och där bygger upp ett förtroende nedifrån. När detta sker på många håll i landet, under lång tid, syns det också i väljares förtroende på riksnivå. Ett förtroende som är avgörande för att många överhuvudtaget ska vilja rösta på oss. Klimatfrågan i all ära, men vi vet sedan tidigare mätningar att många väljare som gillar oss inte vågar rösta på oss för att de inte har något förtroende för oss i andra frågor som är viktiga för dem. Det är alltså nödvändigt att bygga upp ett bredare förtroende. Hur vi gör detta är strategiskt avgörande men också en fråga om hur vi allokerar partiets begränsade resurser. Även där finns en balans att hitta som inte är självklar.

Förtroende kräver handling

Den tredje punkten där det faktiskt finns en genuin konflikt som vi skulle behöva reda ut handlar om politiskt kapital i exempelvis förhandlingar. Jag tror som sagt vi borde kunna vara helt överens om att Miljöpartiet måste bry sig om fler frågor än klimatet. Där tror jag mig se att vissa argumenterar för att vi förvisso ska ha en politik inom alla områden, men att partiet i förhandlingar ska fokusera bara på klimatfrågor. Det vill säga, vi kan prata om hur tråkigt det är med bostadsbrist, men vi ska inte göra något åt det även om vi får chansen. Det tror jag inte är en strategi som fungerar. Väljare ser i längden igenom de partier som bara pratar men aldrig prioriterar. Ska vi bygga förtroende jag tror också vi behöver bry oss om det i politiska förhandlingar, visa på resultat. Sedan kan man diskutera hur exakt det ska se ut, hur offensiva vi behöver vara i vissa frågor och om det kanske räcker med att dra upp "röda linjer" i andra - en mer defensiv approach. Även här finns en balans att hitta, som verkligen är långt ifrån självklar.

Öppna upp partiet

Tidigare på Vägen Framåt har jag skrivit om att partiet borde sträva efter att bli mer öppet. Jag föreslog 3 (snyggt allittererade!) principer för detta: lyssnande, lärande, ledarskap. Dvs att vi ska sträva efter att lyssna på människor, att ha forum för att lära av varandra och en kultur där alla känner att de kan ta gröna initiativ för partiets bästa.

Alla dessa tre saker handlar i grunden om att bygga förtroende. Ett parti som går ut och för en dialog med människor lägger en grund för ett förtroende. Om vi blir bättre på att lära av varandra kommer fler känna sig tryggare i att förklara och försvara grön politik, vilket också lägger en grund för förtroende. Och ett ledarskap där fler känner att de har mandat att föra fram gröna frågor och själva ta initiativ lägger också grund för ett bredare förtroende. Får vi på det sättet fler ambassadörer och fler vägar att nå människor, så möjliggör det också att exempelvis sociala medier stundtals fokuserar mest på klimatfrågorna.

Detta tror jag är nyckeln till att både använda den kraft som är det breda parti Miljöpartiet är och alltid har varit; bygga förtroende brett och i frågor som berör människor. Detta samtidigt som vi i våra centrala kanaler fortfarande har ett tungt fokus på klimatet.

Läs gärna också: