För MP i (fram)tiden

En politik för att tända hopp

Rebecka Forsberg är språkrör Grön Ungdom

Efter ett riksdagsval där vi höll oss kvar tack vare stödröster, en tid i opposition som lämnat mycket att önska och en höst präglad av läckor och interna strider står en sak klar: Det är hög tid att vi skärper oss. Miljöpartiet måste våga förändras.

Miljöpartister pratar ofta om att vi behövs mer än någonsin. Det är en klyscha – om än en sann sådan. För varje val och varje år som går förs vi ett steg närmare 2045, då Sverige ska vara klimatneutralt. Och till skillnad från klimatministern vet vi att alla utsläpp vi gör fram till dess spelar roll.

Den klimat- och miljökris rörelsen och partiet varnat för sedan 80-talet blir bara mer akut för varje dag som går. Ändå vänder inte opinionssiffrorna för MP. Men å andra sidan kanske det är just här vårt problem ligger: Vi är så upptagna med att påpeka att vi har rätt, att vi glömmer visa väljarna att vi förtjänar deras förtroende. Pillret som kan vara något svårt att svälja (speciellt när vi ju de facto har haft rätt hela tiden!) är att ingen gillar en besserwisser.

I stil med Liberalernas valaffischer där de stolt basunerade ut att de minsann varit för både kärnkraft och NATO sen innan det blev trendigt, tar vi stor stolthet i att vi står fast medan andra förändras.

Missförstå mig rätt, det finns inget jag uppskattar mer än principfasta politiker. Lika självklart är vår historia något att vara stolt över. Ibland tenderar dock stoltheten att kanaliseras i form av motstånd mot förändring och föryngring. Påståendet att partiets problem inte är vår politik utan vår kommunikation har upprepats av många – inklusive mig själv – de gångna åren. Visst ligger det något i det, men det vore rent dåraktigt att tro att vår sakpolitik alltid kan stå fast när allt runt omkring oss förändras.

Till kongressen har Grön Ungdom lagt ett förslag om att MP borde ändra vår hållning till befintlig kärnkraft. Kärnkraften är rött skynke för många miljöpartister – tro mig, jag känner likadant – så därför vill jag göra några saker väldigt tydliga: Grön Ungdom gillar inte kärnkraft, vill inte bygga nytt och anser inte heller att Sverige behöver den för att klara av klimatomställningen. Däremot har vi precis tillbringat en hel valrörelse där vi i samtal med ungdomar i hela landet har förstått att vår generation inte tror att MP kan välja mellan vad som borde läggas ner först: oljan eller kärnkraften? Därför vill vi att det ska vara glasklart att nedläggningen av kärnkraft inte ska ske Angela Merkel-style över en natt, utan fasas ut av marknaden i takt med att det förnybara tar över.

“Men det är ju redan partiets politik” kanske vissa tänker. Det råder det delade meningar om. I partiprogrammet står det att vi vill lägga ner nuvarande kärnkraft så snabbt som möjligt, men i praktiken har vi inte drivit snabbavvecklingslinjen sedan vi ingick i energiöverenskommelsen 2016. Just på grund av den otydligheten vill vi att det fattas ett demokratiskt kongressbeslut på vad vi verkligen tycker.

Som språkrör för Grön Ungdom får man ofta frågan varför det går dåligt för Miljöpartiet bland unga. Egentligen skulle jag vilja svara med en motfråga: När riktade sig partiet senast till unga? I valrörelsen 2022 var gruppen medelålders de som prioriterades och moderpartiets annonser annonserades inte till folk under 25. Röster kräver förtroende och förtroende måste förtjänas. När det blåbruna skolvalsresultatet presenterades blev de som inte tillhör min generation förvånade, ett symptom på att de ýngsta väljarna alltför länge tagits för givna av oss gröna.

Debatten om spets eller breddning har blossat upp (igen) den senaste tiden. Den svartvita dimensionen av den debatten är för mig ointressant. Det som är intressant är hur en eventuell breddning ska gå till. Jag är övertygad om att förtroendet måste byggas steg för steg. Alla ska visserligen med, men ingen förstår en valkampanj som pratar om allt och inget på samma gång. Ett första steg för partiets breddning borde vara att ta avstamp i den verklighet jag och många med mig vuxit upp i.

För generation z råder ingen tvekan om klimatförändringarnas allvar. Vi har sedan lågstadiet fått höra att jorden mer eller mindre kommer gå under, under vår livstid. Det vi behöver är hopp om en bättre framtid. En framtid där klimatomställning inte bara innebär minskad risk för naturkatastrofer, utan en kollektivtrafik man har råd med utan att behöva planka. En framtid där man kan flytta hemifrån och få ett förstahandskontrakt – kanske till och med innan man fyllt 30. En framtid där var femte person inte mår piss och där man får hjälp istället för en taxi hem, när man väl vågat sig till psykvården. Jag hoppas verkligen att årets kongress kan bidra till att tända det hoppet.

---

Läs gärna också