Tomas Melin är grundare av Vägen Framåt.
En stor del i diskussionen om språkrörsmodellen som pågick inom Miljöpartiet under sensommaren var att Miljöpartiet har just språkrör, inte partiledare. Poängen, som jag tycker är både bra och viktig, är att vi inte ska en (eller två) partiledare i toppen som bestämmer över partiet och dess medlemmar. Tvärtom ska makten utgå ifrån medlemmarna. Anders Schröder har tidigare på Vägen Framåt argumenterat för att det i praktiken inte är så, att partiet de facto har två partiledare. Anders lyfter också i sin text den viktiga frågan: Om inte rören ska leda partiet, vem är det då som leder? Jag tror det finns anledning att gräva djupare i detta. Vem är det som egentligen bestämmer i Miljöpartiet, och vem borde bestämma?
I resonemanget utgår jag ifrån att vi faktiska ska ha två språkrör, och inte två partiledare. Då behöver vi också kunna svara på var den styrande makten i partiet ska ligga. Precis som Anders Schröder landar jag i att de organ som skulle kunna ha den bestämmande makten i Miljöpartiet de facto inte fungerar så idag. Anders Schröder drar därför slutsatsen att vi har två partiledare, snarare än två språkrör. Jag kommer här göra motsatsen - försöka reda ut hur vi kan återflytta makten i partiet nedåt. Så att vi återigen får två språkrör snarare än två partiledare.
Medlemmarna
Om vi börjar uppifrån och påstår att medlemmarna borde ha makten i direkta beslut (inte genom representanter), kan vi direkt konstatera att så inte är fallet idag. Kanske är vi inte ens det parti där medlemmarna får bestämma mest? Det förekommer förvisso medlemsomröstningar, exempelvis kommer en sådan anordnas för att sätta EU-valslistan om några veckor. För större avdelningar är även direkt medlemsinflytande i någon form för riksdagslistorna påbjuden av kongressen. Det vill säga, det direktdemokratiska inflytanden sträcker sig till beslut där fysiska möten har uppenbara nackdelar. Men där tycks intressent för medlemsbeslut också sluta, tvärt. Partistyrelsen vägrade exempelvis en medlemsomröstning om språkrörsmodellen i våras, och detsamma skedde när en medlemsomröstning krävdes i samband med regeringskrisen kopplad till migration 2015. Två exempel när annars det hade varit naturligt att lägga beslutanderätten direkt i medlemmarnas händer. I min egen avdelning, Mp Sthlm, finns ett avsevärt motstånd ens mot digitala personval; dessutom ofta med det uttryckliga argumentet att alla medlemmar inte ska få påverka om man inte är tillräckligt engagerad för att gå på medlemsmöten. Den typen av resonemang är svårt att förstå givet partiets direktdemokratiska ideologiska bakgrund.
Kongressen
Kongressen är självklart i många frågor det beslutande organet, och ska så vara. För visst händer det att kongressen inte gör som partistyrelsen rekommenderar, att partistyrelsen blir "överkörd" gillar många kommentatorer påpeka är legio på Mp-kongresser. Vi kommer säkert få höra den visan i helgen igen. När det kommer till kritan finns det dock tre skäl till varför kongressens makt i praktiken är väldigt liten:
1. Kongressen hanterar så många frågor att möjligheten att faktiskt diskutera igenom några större frågor blir väldigt svår. Visst förs diskussioner, men de allra flesta ombud har knappast någon fördjupad insikt ens i de större kongressfrågorna efter kongressen än de hade innan. Detta i sin tur skadar kvaliteten på besluten. Antingen är de såpass otydliga att det är långt ifrån självklart hur man ska förstå inriktningen. Eller så är de inte genomarbetade så att de fungerar i praktiken. I vilket fall tappar kongressen sin funktion som högsta beslutande organ. Istället blir det upp till de förtroendevalda att tolka, tycka och implementera efter eget huvud.
2. Kongressen hanterar så många frågor så att våra förtroendevalda inte KAN genomföra alla beslut. Än mindre prioritera genomförandet. Hade kongressen pekat ut några viktiga strategiska beslut hade det inom Miljöpartiet varit självklart att de ska genomföras till fullo. Kongressen hade då varit det tydligt högsta beslutande organet. Men nu går det inte och förtroendevalda politiker inte bara kan utan tvingas till att prioritera efter eget huvud.
3. Kongressen hanterar så många frågor att förankring ute i partilandet blir väldigt svår eller omöjlig. Alla medlemmar har rätt att lägga motioner till kongressen. Idag finns en tröskel som säger att motioner utan ett visst stöd behandlas mycket summariskt, utifrån Partistyrelsens rekommendation. Men även för de som behandlas mer ingående är det väldigt få motioner som faktiskt diskuterats ute i landet innan kongressen, åtminstone i någon väsentlig utsträckning. Det existerar ingen formaliserad förankring av förslag.
Ombud till kongressen är dessutom ofta fria att rösta efter eget huvud, och det är i grunden bra. Men avsikten i en representativ demokrati (som kongressen är) är ju att ombuden ska representera medlemmarna i hemföreningen. Idag vet vi inte om det är så, annat än att vi hoppas att de ombud som väljs är någorlunda representativa. Detta skadar legitimiteten i besluten.
Partistyrelsen
Partistyrelsen är det organ som pekas ut i stadgarna som partiets högsta organ mellan kongresserna. Leder då Partistyrelsen partiets arbete? Det är svårt att veta för den som inte sitter i Partistyrelsen. Vi vet helt enkelt inte om det är språkrören som dikterar villkoren eller om det finns en reell deliberation där partistyrelseledamöterna väger olika alternativ självständigt och landar i en majoritetsslutsats. Min egen erfarenhet säger att den PS-ledamot som driver en konsekvent linje har stora möjligheter att få igenom den, oavsett språkrören. Det är inte min bild, förvisso att jag inte på flera år deltagit på PS-möten, att språkrören styr partiet med järnhand. Långt därifrån.
Samtidigt är det svårt att komma ifrån två saker:
1. Partistyrelsen ledande roll i partiets öppna diskussioner är så gott som obefintlig. På senare år har PS modus operandi varit att sammankallande varit ute med förberedda talepunkter även i interna (eller kvasiinterna) forum. Om det finns forum där möjlighet ges till faktisk insyn i partistyrelsens diskussioner och överväganden, kanske rentav olika åsikter, är det forum jag och förmodligen mycket få andra medlemmar har tillgång till.
Ibland tycks PS helt abdikera från sitt stadgemässiga ansvar att leda partiet mellan kongresserna. Det har framkommit att Partistyrelsen inte hade något som helst deltagande i besluten om hur processen för att välja nytt språkrör skulle se ut. Det arbetet lågt helt på Riksvalberedningen. Partiets kanske allra viktigaste process den här mandatperioden hade Partistyrelsen, enligt egen utsago, exakt noll åsikt om. När det visade sig att vissa kandidater var uppenbart opassande som språkrör fick PS ändå kliva in med nomineringsförbud (påstås det, osäker på om det är bekräftat). Så dags då.
2. Ingen vet egentligen vad PS-kandidaterna vill, när de väljs på kongressen. Faktum är att så långt jag kan minnas har inte PS-valet varit val där olika inriktningar för partiet ställts mot varandra, så som skett nu i språkrörsprocessen. Faktum är att Vägen Framåt för en tid sedan skickade ut en mycket kort enkät till sittande partistyrelse för att ställa just den frågan: Gick de till val på något, i sin egen uppfattning, när de kandiderade till Partistyrelsen? Bra tre personer svarade överhuvudtaget - vilket möjligen säger något hur ovana PS-ledamöterna är vid att någon i partiet överhuvudtaget undrar vad de tycker om saker och ting.
Den som går på årets kongress får kanske en mycket tydlig bild av vart var och en av kandidaterna vill ta partiet, tillsammans med motkandidater som ger andra alternativ. Men det skulle förvåna mig, för så har det aldrig varit i det här partiet. Tvärtom, även om någon PS-kandidat i de korta presentationsanförandena skulle drista sig till att uttrycka någon åsikt, som ombuden inte skulle gilla, finns sällan starka motkandidater att rösta på istället. Bortsett från språkrörskandidater, som skrivit både internt och externt om vad de vill med partiet, har såvitt jag kunnat se i exakt noll PS-kandidater presenterat sig och vart de vill ta partiet.
Kvar finns då två enkla alternativ: en partistyrelse utan mandat som inte klarar att stå upp mot språkrör med ofta mycket tydligare mandat, eller en partistyrelse som tar sig mandat de aldrig fått. Inte självklart vilket av de alternativen som är sämst, men jag misstänker att få tycker endera situation är önskvärd.
Slutsatser
Det finns säkert många olika åsikter om var den beslutande makten i partiet i slutändan ska ligga. Men klart är att det inte med trovärdighet idag går att säga att det varken är medlemmarna, kongressen eller ens Partistyrelsen som med både formell makt och mandat styr partiet. Den som därmed vill att partiet ska ha två språkrör och inte två partiledare, har ett stort arbete framför sig:
1. Stärk medlemmarnas makt. Det borde vara självklart i Miljöpartiet att direktdemokratiska former för beslut oftare användes.
2. Stärk kongressens makt. Färre beslut, men beslut som är genomarbetade och förankrade ute i partiet ger beslut som också partiledningen behöver följa.
3. Utkräv ansvar av Partistyrelsen. Det borde vara självklart att de som kandiderar till PS får berätta vad de vill, blir valda med ett mandat som de sedan kan genomföra. Partistyrelsen borde också vara synligare internt, inte bara att "möta medlemmarna" med talepunkter utan delta i diskussioner och visa på vilka överväganden som faktiskt görs.
Avslutningsvis finns anledning att trycka på behovet av ledarskap i en till nivå som inte nämns ovan: Landets alla förtroendevalda. I Öppenhetsmanifestet skrev jag om att alla förtroendevalda (och dessutom alla aktiva) själva kan agera ledare, både i sina sammanhang i partiet och i partiet som helhet. Driva den politik som man tror är rätt väg framåt, bygga förtroende i sina frågor, men också vara högljudd kritiker när partiet går vilse. Det är grönt ledarskap.